Lämna sidan!

Bloggen

Veronica: ”En för alla och alla för en hade vi sagt”

25

Hissa

Tvillingsystrar som tittar in i kameran
Tjejerna på bilden har inte med blogginlägget att göra

Vi hade varit bästa vänner i 3,5 år.

När dem kom till Sverige för ungefär 4,5 år sen hjälpte jag dem med de svenska språket. Det klickade direkt mellan oss. Sedan dess har vi haft underbara minnen och stöttat varandra i väder och vind. Även när vi inte hamnade i samma klass när vi började mellanstadiet. En för alla och alla för en hade vi sagt.

Men förra året den 28 oktober hände det. Igår för ett år sen nu i skrivande stund. Vi hade haft mycket i skolan och hade inte haft tid med varandra på ett tag. Jag var så ledsen och samtidigt arg. Var vi inte bästisar längre?

Jag var orolig. Så jag skickade ett meddelande till dem (dem är tvillingar och delar mobil). Det blev ett stort bråk. Vi skrev taskiga saker till varandra. Om jag går in på mer detaljer kommer jag börja gråta.

Efter bråket pratade vi inte med varandra på flera månader. Jag var riktigt ledsen och ångrade mig verkligen. Så jag skickade dikter, mail och meddelanden och hur jag kände och att jag var ledsen. Men jag fick aldrig nått svar, trodde jag. Dem hade skickat svaren till en annan mailadress som jag upptäckte flera månader efter.

Några månader senare berättade jag halva sanningen för min mamma. Så vi bestämde oss för att åka hem till dem för att försöka reda ut allt.

Men när jag kom dit berättade dem att de skulle börja på en ny skola med en annan tjej. Jag visste vem tjejen var. Vi hade varit bästa kompisar i ettan. De var en sådan tjej som var helt "perfekt". En sådan med perfekt hus, trädgård och familj. Jag visste redan innan att dem hade ersatt henne mot mig. Men att dem skulle börja på en ny skola med henne utan att jag hade en aning om det. Det gjorde mig helt förstörd.

Jag fick också reda på att dem hade sett alla meddelanden som dem aldrig hade svarat på. Dem sa det inte rätt ut. Men en sak som "Cecilia" sa när vi pratade bevisade det.

Senare på dagen när jag hade gråtit i flera timmar berättade mamma en sak för mig som gjorde mig ännu mer ledsen och arg. En av tjejerna som jag kallar "Cecilia" hade berättat för sin mamma att hon hade saknat mig jätte mycket. Hennes mamma sa att hon skulle ringa mig. Men hon hade inte gjort det. "Cecilia" och "Bianca" hade alltid varit väldigt sega, men så här sega trodde jag aldrig att dem kunde vara. 

Nu har det gått flera månader sen vi pratade. Jag skriver fortfarande meddelanden till dem. Jag vet i alla fall att dem ser det. Nu kanske du undrar varför jag inte bara struntar i dem och går vidare. Det är bara så att jag kan inte släppa något jag har älskat. Jag har andra bra vänner.

Men inga som dem. Vi var inte tre personer. Vi var en. Den roliga "Cecilia", den allvarliga "Bianca" och så jag.

Allt påminner om dem låtar, platser, människor men mest av allt mig själv. Men det som jag tycker är jobbigast är att jag vet att vi fortfarande kunde varit bästa kompisar om jag bara inte hade börjat skriva något.

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Anonym: "Jag får inte älska vem jag vill"

40

Hissa


De på bilden har inte med inlägget att göra

Jag är 18 år.

Jag får gå på krogen, köra bil, köpa cigg, snus, trisslotter, sköta mina egna bank-ärenden. Men jag får inte älska vem jag vill. 

Mina föräldrar förbjuder mig att vara tillsammans med han som jag älskar. 

Jag har snurrat in mig själv i sådana djupa lögner för att överhuvudtaget få träffa honom. För att få älska honom. 

Men varken han eller jag gav upp och sakta men säker blev det bättre. Tills jag stod där på toppen av berget. Högst upp på toppen med ett leende bredare än vad mitt ansikte egentligen rymmer, då, då drogs jag ner till underjorden igen. 

Jag blev gravid med ett barn som inte fick existera. 

Ingen som vet mer än jag och min pojkvän. Men många som dömer.

Som en tung sten i bröstet har jag gått bakom ryggen på mina föräldrar för att tillfredsställa dem.

Men jag då ?? 

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Amanda C: "Jag vet att du kan"

58

Hissa

En tjej går i gräset, bort från oss

Du! Ja, du. Du som älskar någon så mycket att det känns som om hjärtat ska gå sönder.

Du som också vet att det aldrig kommer att hålla. Att du är utnyttjad. Att du är den enda som verkligen älskar. Du som skiter i allt så länge du får vara med honom. Du som sviker din familj och vänner. Du som inte går till skolan längre. Du som vet att du är i ett destruktivt förhållande men älskar så mycket att det inte finns på världskartan att lämna honom.

Snälla, för en gångs skull - tänk på dig själv. Gör dig själv en tjänst. Du vet att det kommer ta slut en dag. Låt det blir du som tar det steget. Fastän det känns som om du kommer dö av saknad. Fastän det känns som om du inte är någon utan honom. Fastän din kärlek till honom har blivit hela din identitet.

Du kommer skratta dig lycklig om ett år. Undra hur du kunde låta någon trycka ner dig så. Du kommer vara så mycket starkare. Du klarar det. För du är värd så otroligt mycket mer än att bli utnyttjad och illa behandlad. Jag tror på dig. Jag vet att du kan.

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Shirley: "Det skulle varit jag som kysste dig"

42

Hissa


Det är inte Shirley som syns på bilden

Den sjätte Januari 2006 blev ett datum att minnas, den dagen då jag skrattat som mest i mitt liv.

Den artonde Juli 2012 blev också ett datum att minnas, den dagen fällde jag mest tårar i mitt liv.

Jag var åtta år gammal när jag träffade min bästa vän, min kärlek, mitt allt. Vi lekte varje dag och allting var underbart - solen lyste ständigt och inte ett enda moln fanns på himlen. 

När vi började mellanstadiet ignorerade vi vad alla sa:

"En kille och en tjej kan inte vara vänner!"

Vi brydde oss inte alls, vi levde i våran egna värld. Tänk att livet varit så underbart, tänk det...

Vi ville aldrig vara ifrån varann; vi båda började grina när vi var tvungna att gå in till olika omklädningsrum på badhuset. Vi ville inte gå ifrån varann, förmodligen för att vi var rädda för att vi aldrig skulle ses igen.

I sjuan mötte vi en helt ny värld - det var inte som förut. Vi tvingades gå i olika klasser, men träffades på rasterna och på fritiden. Tills du åkte på semester med en tjej ifrån din klass, dina föräldrar kände hennes föräldrar. 

När du kom tillbaka var jag borta ur din värld. Du förstår inte hur många slag jag har fått i magen varje gång jag såg dig hålla henne i handen, krama henne, kyssa henne... Det skulle varit jag som kysste dig...

I åttan försökte jag prata med dig. Så lyckat det blev - du undvek mig. 

På badhuset i åttan lyckades jag fånga upp dig, eftersom vi var där samtidigt med våra klasser. Jag sa gråtfärdigt:

"Fattar du inte!? Jag gråter för dig, jag vill ha dig tillbaka!"

Hoppas du ångrar ditt svar. Du sa, lite skämtsamt, men på något sätt moloket: 

"Tårar märks inte i en ocean."

Du fick mig falla den dagen. 

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Anonym: "Hur ska jag hantera detta?"

53

Hissa

Jag gillar att vara kär det är en mysig känsla. Men nu tycker jag att kärleken är hopplös. Svartsjuka och bråk och sådant.

Jag har ett problem. Det är min svartsjuka. Jag är väldigt kär i en kille (vi kan kalla honom A) i min skola, men hur jag än visar hur mycket jag tycker om A så ser han mig aldrig. Min kompis vet att jag är kär i honom, men hon flirtar med A i alla fall. Då sätter min svartsjuka igång. 

Ibland brukar jag till och med gråta eller bli jätte arg när jag ser dem två kramas, retas lite eller skratta tillsammans. Då önskar jag bara att det där var jag. Jag har pratat med henne, men vad jag än säger lyssnar hon inte.

Jag vet inte hur jag ska hantera denna svartsjukan, den blir bara högre och högre. Om jag lämnar min kompis så har hon sagt att hon kommer berätta för A att jag är kär i honom. Jag vill inte bli avslöjad. Hur ska jag hantera detta?

Anonym, 13 år


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Savannah: "Bara tio ord räddade mig helt och hållet"

56

Hissa


Tjejerna på bilden har inte med blogginlägget att göra

Döm mig aldrig innan ni känner mig.

Varje dag så hör man hur mycket skitsnack som helst. Det kan vara ifrån ''Hon är ful'' till att ''Hon är en hora''.

Folk har snackat bakom min rygg, och jag har mått så dåligt över det. Det började med en liten sak, som man först skrattade åt, men sen blev lögnerna om mig grovare och grovare. Jag kunde knappt tro på det själv; på grund av detta minskade min popularitet och jag hade inga vänner. Ingen trodde på mig när jag berättade sanningen, det var inte som alla sa!

När det blev så pass jobbigt att jag grät varje dag efter skolan så började jag skolka. Jag stannade hemma, och snart vågade jag inte visa mig ute. Tänk om någon skulle dömma mig?

När mina föräldrar en dag tvingat mig iväg till skolan, så fick jag återigen stå ut med allt skitsnack. Men, den dagen hade vi idrott.

Efter idrotten så ville inte jag duscha med alla andra ( allt skitsnack hade sänkt mitt självförtroende, och jag kände mig väldigt '' olik '' alla andra ), så jag väntade. Snart var det bara jag och en tjej till. Den andra tjejen hade klätt på sig kläder, men hon gick inte. Istället tog hon ett steg fram mot mig och sa:

- Jag tror inte på allt som alla säger om dig.

Jag trodde först att hon drev med mig - men jag fattade ganska snart att hon var seriös. Bara tio ord räddade mig helt och hållet; jag slutade gråta om nätterna, jag kunde visa mig ute igen, och säga '' stopp '' när folk snackade skit. Allt skitsnack minskade, och det är tack vara tio ord som kommer ifrån en underbar tjej.

Det är otroligt hur livet kan vända. Man ska aldrig lyssna på vad folk säger om andra, för det kan skada personen ifråga väldigt mycket. Och nu vet jag bättre än att lyssna på folks skitsnack - det bevisar bara att folk är då fega så dem kastar skit på en oskyldig, för att låta mycket bättre själva.

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Lino: "Det är inget jag har att skämmas över"

83

Hissa

Tjej som tittar in i kameran

Det är inte Lino som syns på bilden

Jag har blivit våldtagen.

Det förvånar mig hur andra reagerar när man skriver eller säger dessa ord.

"Ingen som blivit våldtagen skulle berätta det."

"Du vill bara ha uppmärksamhet."

"Du ljuger."

Jag har blivit våldtagen. Det är en del av mitt liv och en del av min historia, det är inget jag vill ha uppmärksamhet för och jag förstår inte varför jag skulle ljuga om det. Varför ska jag inte ha rätten att berätta om en del utav mitt liv? Det är inget jag har att skämmas över, det är inget jag har gjort fel. Det är en del av mig, varför ska jag behöva tona ned på det och vara rädd att bli respektlöst bemött om jag berättar om det eller att andra inte ska tro mig? Varför ska jag skämmas och varför ska jag vara orolig för något sådant?

Jag har skilda föräldrar.

Jag tycker om att läsa böcker.

Jag har blivit våldtagen.

Det är inget fel i det, eller jo, det är någon som gjort fel, men det är inte jag. Det är inget jag ska behöva skämmas över och jag blir så ledsen när unga tjejer som jag först och främst ska behöva vara rädda och oroliga över vad som händer när man berättar om det och sedan faktiskt bli bemött på det sättet.

"Du ljuger."

Nej, jag ljuger inte. Nej, jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill prata och jag vill berätta, jag vill ha hjälp och jag vill hjälpa. Jag vill dela min historia och en del utav mitt liv. Det är inget jag skäms över och det är inget som någon som blivit utsatt ska behöva skämmas över. Det är inte mitt fel, jag vill bara berätta. 

Jag har blivit våldtagen och det enda jag någonsin velat är att någon ska tro på mig och säga att det blir bättre, för det blir det, även fast det inte alls känns som det. Man mår dåligt och det är okej, men det är också okej att söka hjälp och berätta om det, för jag har inte gjort något fel, inte du heller. Jag har blivit våldtagen.

- Lino 15

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

 

Anonym: "Regnet kommer upphöra någon dag"

66

Hissa

Regnbåge

Det kan inte regna för all framtid.

Bara den tanken fick mig att vilja resa mig igen. Jag har stått ut med skiten, kämpat på. Det finns dem som alltid kommer se ner på en, men dem är inte ens värda att bry sig om. Det finns dem som alltid kommer att se upp till en, och det är dem man ska älska och ta hand om.

Om du inte har något, vad kan du då förlora? Kämpa för din FAMILJ, för dina VÄNNER, men framförallt för DIG.

Regnet kommer upphöra någon dag. Jag lovar.

 


Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.

Anonym: "Minns henne som om det var igår"

66

Hissa

Skor

Min bästa vän är död.

Det var över ett år sedan hon dog, men jag saknar henne mer och mer för varje dag. Vet ni varför hon dog? Hon mådde skit. En kille hade gjort det värsta man kan göra mot en tjej. Min bästa vän hade sagt nej, sagt att hon inte ville. Killen tog ingen hänsyn till henne, istället gav han sig på henne. Så jävla känslokall.

Sparar alla bilder jag och min bästa vän tog. Minns henne som om det var igår vi senast sågs. Men nu ligger hon där i sin vita kista under jorden, och hon kommer aldrig mer tillbaks. Kommer ihåg hennes begravning, alla vackra blommor... Han var där, han som hade förstört hennes liv. Han grät inte ens. Okej, han hade inte dödat henne efteråt, men han var orsaken till att hon är död. Min bästa vän tog livet av sig för att hon inte orkade.

Min bästa vän blev våldtagen, och nu finns hon inte mer.

 


Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.
Vill du skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.

Anonym: ”Jag ska ta reda på mer, om det så blir det sista jag gör!”

96

Hissa

Tjej blickar ut över utikt
Det är inte tjejen på bilden som har skrivit inlägget

Ingen att prata med... Ingen vuxen iallafall. Jag har ju min bästis. Hon fattar. Hon hjälper.

Det är svårt för mig, men tyck inte synd om mig. Jag har aldrig träffat honom, det gör det både svårt och... Som jag tror det, lättare.

Jag kände honom aldrig, men ändå finns sorgen. Sorgen efter min morfar Erik, alkoholisten...

Alkoholisten som blev av med körkortet och kände sig skamlig. Ringde hem till sin 16åriga dotter, min mamma, och kolla om hans fru, min mormor, är hemma för att hämta honom. Hon var ute på promenad. Erik känner sig bedrövlig, går in i bilen, tar ett rep. Går långt in i skogen och ingen ser honom igen.

Han är efterlyst i tio år, ingen vet vart han är. Tills en bonde som äger skogen går ut för att märka träd. Ser ett skelett och repdelar. Ringer polisen och får reda på att det är HAN! Han hängde sig i ett träd. Jag fick inte veta det innan jag var 12½. Jag var fem år när dom hittade honom...

Fick aldrig veta varför mormor bodde med Leif, inte morfar. Fick aldrig veta varför mamma aldrig säger "Tack pappa!" eller "Hej pappa!" Jag fick bara veta att han var borta.

Nu vet jag iallafall en del om honom. Jag vet dödsdatumet, jag vet födelsedatumet, jag vet vad han hette, jag vet hur han dog, varför han dog. Men jag vill veta mer. Vet bara inte hur.

Om han var efterlyst i tio år, borde det inte finnas kvar nåt? Tidningsartiklar? Rapporter? Jag ska ta reda på mer, om det så blir det sista jag gör!

Vila i frid Erik, önskar din dotterdotter <3

 


Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.