Bloggen
Lil_Boo: "Min anmälan mot honom kommer inte att försvinna"
Det är inte tjejen som skrivit som syns på bilden
Jag har tidigare skrivit om hur jag hamnade i en relation där jag blev misshandlad av min pojkvän.
Jag lyckades ta mig ur det och gjorde till och med en anmälan, det läskigaste jag gjort i mitt liv bortsett från att sätta ner foten mot min dåvarande pojkvän och säga att jag fått nog.
För några dagar sedan fick jag veta att åklagaren valt att lägga ner allting och det blir därmed ingen rättegång och han kommer att gå ostraffad. Känslan efter att jag släppt brevet med nyheten var mestadels förtvivlan och jag förstod inte varför, följt av ilska. Ren och skär ilska mot honom och jag tänkte hemska tankar om hämnd mot honom.
Samtidigt inser jag att jag inte gjort anmälan i onödan, jag gjorde mitt bästa och det som inte gick att bevisa är trots allt inte ogjort, och nu vet han också att jag vet att det här är nåt fruktansvärt som han har begått mot mig. Jag har visat ett tydligt tecken för vad som kommer att hända om han ens tänker tanken på att göra det igen mot en annan tjej.
Jag tänker inte hämnas. Jag tänker vara den bättre människan av oss två och vara tacksam över det jag har och den kärlek jag möter och förtjänar varje dag. Jag har fortfarande demoner som jag kämpar med, jag blir otroligt arg på människor som försöker köra med mig och uttrycker min ilska mot dem, det är svårt att hitta en balans med humöret. Men så länge jag jobbar på det blir jag starkare hela tiden.
För er som funderar på att anmäla eller kanske inte vågar säger jag bara det här... Gör det. Jag är så glad i efterhand att jag gjorde det trots jobbiga förhör och trots att det inte slutade som jag hade tänkt mig.
Min anmälan mot honom kommer inte att försvinna och det känns som att det är den bekräftelsen jag behöver för att bevisa att jag inte accepterade vad han gjorde mot mig.
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Bettan: "Att gråta åt samma känslor varje kväll har börjat bli jobbigt"
Konstigt nog så mår jag fortfarande dåligt.
Det känns som att det är någonting som har grävt sig ner väldigt djupt ner i mig, som bara blir större och större med alla känslor och problem.
Jag mår inte bra,jag mår inte alls bra.
Att gråta åt samma känslor varje kväll har börjat bli jobbigt.
Jag kan inte styra över mina känslor och tankar,och vad jag absolut inte kan styra över är min gråt.
Jag känner dagligen hur gråter sitter i halsen och vill släppas ut,men får inte göra det förrän alla sover och lilla jag sitter vaken och nätterna.
Jag vill bara skrika,bara skrika ut mina känslor för alla människor i hela världen,jag vill att dom ska veta hur jag mår,hur jag faktiskt mår.
Och jag vill bara gråta,bara gråta och gråta tills alla tårar har tömt min kropp.
Just nu känner jag hur hela världen är emot mig.
Jag bråkar med mina vänner,är olyckligt kär och har svårt att prata med mina föräldrar.
Jag vill inte ha detta längre,jag vill inte må såhär.
Jag har mått dåligt alldeles för länge,och vill få ett stopp på det nu.
När är det min tur att glänsa? När är det min tur att får känna på livets gåvor,och inte motgångar?
När ska jag hitta någon vän som jag kan prata med utan att vi driver varandra till vansinne?
När är det min tur? Kommer det någon gång bli min tur?
Klockan är 00:50 på natten. Om du hade stått utanför mitt rum vi denna tiden,hade du hört snyftningar.
Om du återkom varje kväll i en vecka,hade du hört samma sak.
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Olivia: "Jag hade lust att slå till den där killen på käften!"
Jag måste bara skriva av mig lite, har så mycket som bubblar inom mig!
1. Ungefär 80% av min skoldag ägnas åt att jag av får förklarat för mig (av killarna så klart) hur äckligt och fel det är att vara gay!
Att det är sjukt onaturligt och att det är helt fel! Och då svarar jag så klar: varför det? Och då blev killarnas svar det här: Alltså har du sätt "torka aldrig tårar utan handskar"? Och då sa jag ja. Då kom killarna med det här svaret: alltså tycker du inte det är äckligt och onormalt att 2 killar är i någon jävla skog och har sex. Nej, det är samma sak som att en tjej och en kille har sex. Och då, sa killarna sitt fantastiska svar: nej, det går åtminstone. Liksom vad menar dom med det?! Vadå "det går åtminstone"?! Det funkar väll lika mycket för 2 killar!!! Visst jag vet att det inte går att gå barn men man kan iallafall ha sex.
Grejen är den att när man varje dag får förklarat för sig att homosexuellt/lesbiskt/gay är äckligt, samtidigt som man är lesbisk är det inte så jävla kul! Visst ingen vet om det men det spelar väll för fan ingen roll. Om dom har så mycket emot det kan dom väll åtminstone TÄNKA det!!!!
2. Är så trött på att man alltid säger: "du springer som en TJEJ" eller "du spelar som en TJEJ" eller "du slås som en TJEJ".
På idrotten tex är det extremt vanligt att killarna säger så till varandra. Gör vår gympalärare något? Nej! Blir så irriterad. Som när jag satt och körde lite schack med 2 killar så van jag över den ena. Vet vad den andra sa? Du blev slagen av en TJEJ! Jag hade lust att slå till den där killen på käften!
3. När det gäller TJEJERNAS och inte killarnas utseende är det snack om.
Som jag som råkade ut för "dubbelbestraffning" (en av härskar teknikerna). Jag hade haft bråttom på morgonen och bara hunnit kamma håret snabbt. En av killarna var ju tvungen att kommentera hur jag såg ut i håret som om det vore självklart att alla tjejers hår skulle se perfekt ut 24 timmar om dygnet! Just den dagen hade vi gympa och det brukar bli så att många av tjejerna kommer försent (det brukar bero på att vi diskuterar, oftast om att vi tycker det är fel att man behandlar tjejer på ett dåligt sätt). Iallafall inan vi gick sa vår lärare till alla elever att vi var tvungna att skynda så vi inte kom försent till lektionen och att vi inte kunde hålla på med håret eller så. Det sa killen som påpekat mitt hår tidigare så klart: ja ni kan inte hålla på med håret.
Apropå hår och tjejers utseende har killarna även kommit på att man kan påpeka att tjejer har hår på bena. Ja ursäkt men det är så att alla människor har hår på kroppen om dom inte rakar sig (med vissa undan tag då) även tjejer!!! Liksom killarna får vara hur håriga dom vill men vi tjejer måste raka ben och armarna. Nej, det är upp till tjejen om hon vill raka sig!
Tro inte jag hatar alla killar men man måste nästan bara hata dom som håller på så här!
Läs mer om härskarteknikerna här
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Anonym: "Vad ska jag göra?"
Min hemliga kärlek, som även är min allra bästa killkompis. Jag har bara känt honom dryga 5 månader men det känns som en hel livstid.
Jag är 14 och han 15, vi går på samma skola och det va där allt började.
Vi småskojade med varandra varje dag och det blev mer och mer. Vi bytte telefon nummer och började smsa.
Det gick väl en sisådär 1 månad sen började vi ses på kvällarna, vi pratade och pratade, riktigt mysigt och mina känslor för honom blir starkare och starkare. Han ställer alltid upp för mig och ringer mig gärna mitt i natten för att bara prata!
Allting va jätte bra tills min bästa tjejkompis blev kär i honom.. och dessvärre föll han för henne. (dom känner inte varandra och har inte pratat i verkligheten) Det sårar mig..
Jag vet nu inte vad jag ska göra, jag vill inte förlora honom men vill heller inte att någon ska veta mina känslor för honom.
Vad ska jag göra?
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Anonym: "Jag befinner mig i en ond cirkel av lögner"
Jag är en lögnare.
Du som läser detta undrar säkert varför jag säger så, jo så här är det.
Allting började med att min skola slogs ihop med en annan. Alla nya elever skapade kaos mellan de gamla eleverna. Bråk, hot, funderingar på självmord, brott osv. Allting på en gång.
Jag som inte lägger mig i sådant blir såklart ändå påverkad.
Sen min bästis lämnade mig ensam i skolan så mår jag ännu värre. Allting har förändrats, mitt liv har blivit som en berg och dal bana. Ibland så tror jag att jag är psykiskt sjuk, att jag borde skaffa hjälp. Jag mår verkligen inte bra. Att vakna varje morgon ger mig ångest, jag vill inte vakna.
Jag vill inte vakna för att jag inte vill gå till skolan. Det är rena plågeriet där, värsta psykiska tortyren.
Jag insåg att jag borde göra något med mitt liv innan det blev för sent. Så jag beslöt mig för att börja ljuga för att få mer uppmärksamhet och göra mer "action". Jag ljög för mina lärare, mina vänner, till och med killen jag är kär i. Bara för att jag bokstavligen var trött på livet.
Jag ångrar detta väldigt mycket, främst för att jag befinner mig i en ond cirkel av lögner. Denna cirkel är omöjlig att komma ut ifrån, blir jag avslöjad så kommer ingen att tro på mig livet ut. Men en dag så kommer det att brista, den dan är jag rädd för...
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Lil_Boo: "Jag fick den styrkan jag behöver för att klara av även det här"
Det var inte helt oväntat med tanke på den turbulensen som varit.
Men det är ändå tråkigt när det tar slut med någon man verkligen tycker om. Med sorg i hjärtat kan jag väl ändå på sätt och vis vara lättad då jag innerst inne inser att vi aldrig var menade att vara mer än vänner.
Jag kan säga att jag har haft otur förut och mådde inte alls bra, men tack vare den här personen började det iallafall att gå lite uppåt för mig och jag tror ändå att jag fick den styrkan jag behöver för att klara av även det här.
Två månader kort, två månader, allt gott.
Till M. Dagarna med dig var de bästa jag haft på länge. Tack.
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Anonym: "Jag låtsades att allt var som vanligt"
Det är inte tjejen som skrivit som syns på bilden
Under en lång tid hade jag känt mig väldigt nere och det jag ville mest av allt var att bara lägga mig ner och sova och aldrig vakna igen.
Den ena motgången efter den andra drabbade min familj och de blev bara värre och värre. Jag förstod inte varför allt var tvunget att hända just oss. Jag kände mig så otroligt utsatt. Alla de vardagliga rutinerna föll samman, skolan blev svårare att klara av och jag stängde ute mina kompisar.
Jag spenderade all tid efter skolan i mitt rum för mig själv så att jag inte skulle bryta ihop. Det var jag som var tvungen att vara den starka. Jag var tvungen att visa mig stark i alla situationer och jag låtsades att allt var som vanligt.
Till slut orkade varken min kropp eller mitt psyke mer. Jag bröt ihop totalt. Jag klarade inte av att gå till skolan, jag slutade prata med folk och jag slutade äta. Jag rasade i vikt och på grund av det fick jag en massa andra problem med min kropp, vilket gjorde allt värre.
Jag hade ingen ork till något och det enda jag gjorde hela dagarna var att ligga i min säng och gråta. Min familj försökte skaffa hjälp, men absolut inget hjälpte. Jag bara fortsatte att ligga i mig säng och gråta.
I en månad låg jag bara och grät men till sist orkade jag kravla mig upp ur sängen. Jag gick till skolan igen och jobbade hårt för att hinna ikapp, vilket jag klarade av.
Jag mådde fortfarande riktigt dåligt men utåt visade jag mig stark. I och med att jag visade mig stark trodde ju alla att jag mådde bra igen. Ingen hade en aning om de tankar jag hade i mitt huvud.
Till slut klarade jag inte av att hålla allt inom mig längre. Nu började inte en ny gråtperiod utan något helt annat. Ett sökande började, ett sökande efter den perfekta platsen.
Efter en vecka var den hittad. Jag hittade den när jag var ute på en lång promenad i skogen och jag bestämde mig för att det här var platsen och att jag skulle komma tillbaka på söndag kväll.
När söndagen kom gick jag till platsen som jag hade bestämt. Den låg en bra bit in i skogen och det var inte ett ställe dit många personer gick.
Platsen jag var på var ett berg. Ett högt berg med ett väldigt brant stup. Det var en väldigt vacker utsikt om man tittade rakt ut. Skog så långt ögat kunde nå. Men utsikten var inte lika fin när man tittade ner. Nedanför var det en massa vassa stenar och man visste att om man trillade ner skulle man dö.
Jag visste vad jag ville göra och nu stod jag där på berget, bara något steg från döden…
Men jag kunde inte. Jag kunde inte göra det. När jag stod där och var riktigt nära på att ta steget ut kom bilden av min mamma upp i huvudet. Jag såg henne framför mig på ett sätt som gjorde att det kändes som om hon var där.
”Nej, du kan inte göra såhär, tänkte jag. Du kan inte lämna din sjuka mamma och lillebror. Du måste stanna kvar hos dem och kämpa och vara den starka flicka jag vet att du kan vara.”
En annan röst inom mig sa ”Jo, gör det. Du vet att du kommer få det mycket bättre på andra sidan.”
Jag tog aldrig det där sista steget mot döden, får då skulle jag ju inte kunna sitta här och skriva min historia. Jag tog aldrig det där sista steget för jag bestämde mig en gång för alla att jag ska vara en stark flicka. Inte bara då, inte bara nu, utan för all framtid. Jag har visat mig stark än så länge.
Jag har fortfarande kvar de där tankarna om att bara vilja somna och aldrig vakna upp igen. Och vissa dagar önskar jag verkligen att jag hade tagit det där sista steget.
Men jag har bestämt mig att jag ska stanna här på jorden och ta hand om min familj och mina vänner. Det ska krävas en hemsk olycka för att jag ska lämna dem. Jag ska kämpa, kämpa och åter kämpa!
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Anonym: "Lärarna märkte nog att vi var rädda, liksom vi trodde ju på våra kompisar"
Jag är en tjej som vill berätta en historia, vi kallade den för "den vita skåpbilen"
Det var från när jag gick i 2:an (vilket var många år sen).
En historia började berättas, lärarna på vår skola varnade faktiskt oss elever till och med. Historien handlade om en man, han körde runt i en vit skåpbil och kidnappade barn för att sedan våldta dem. Många blev självfallet oroliga. Jag och troligtvis flera låg och funderade på det inan vi somnade.
Historien blev resultatet till att det blev mer begränsat, förut brukade elever sitta utanför skolbyggnad när dom skulle bli hämtade, men inte längre. Tillslut kunde vi inte ens gå upp till skolan från omklädningsrummen efter att vi haft gympa.
Jag minns när jag och min bästa kompis fick värdens utskällning av den mest elaka lärare någonsin, för att vi blev klara med att byta om några minuter försent. Det var inte ens likt henne.
Folk började berätta om offer för "den vita skåpbilen". Någon från mellanstadiet sa att en i hans klass hade blivit jagad av "den vita skåpbilen" någon av mina kompisar sa att hennes syrra blivit förföljd av "den vita skåpbilen".
En dag eller rättare sagt vid kvällen, kanske 5 tiden, ringde en av mina bästa vänners mamma och frågade oroligt om jag hade sätt min kompis. Jag svarade nej och undrade om det hänt något, var "den vita skåpbilen" inblandad? Men nej, min kompis hade inte blivit kidnappad, hon hade kommit hem en stund senare från en kompis (hon hade glömt att ringa sina föräldrar och berätta det).
Vi blev väldigt påverkade och lärarna märkte nog att vi var rädda, liksom vi trodde ju på våra kompisar.
Dom 2 lärarna som var lärare för förskolebarnen bestämde sig för att kontrollera med polisen, hade "den vita skåpbilen" åkt fast än?
Svaret från polisstationen blev att "den vita skåpbilen" inte existerade.
Men var det säkert, det var så många som hade påstått sig ha råkat träffa på "den vita skåpbilen". Var alla lögnare? Fanns det någon som talade sanning? Fanns "den vita skåpbilen"?
Killarna i vår klass bestämde sig för att räkna hur många vita skåpbilar dom kunde se på vägen till ishallen(vi skulle nämligen åka skridskor). Dom fick ihop till 35. Vi förstod att vi inte kunde vara rädda för vita skåpbilar.
Sen dess har man inte hört något mer om det, någon kanske tar upp det som hände, men det kom inte något nytt.
Vi var rädda, till och med jag. Men vi är inte rädda i dag.
Man undrar vem det egentligen var som började historien, varför juste en vit skåpbil. Eller var det sant, kör den vita skåpbilen runt någon annanstans och är bortglömd?
Ingen pratar längre om det, ingen tänker längre på det, inte ens jag. Det är bara något man kanske kommer att tänka på så här långt senare, som en klänning som man hade på skolavslutning när man gick på lågstadiet.
Varför ljög min kompis, eller var det hennes stora syrra som ljög?
Alla frågor som dyker upp när man tänker efter kommer jag nog aldrig få svar på.
"Den vita skåpbilen" är förlänger sedan glömd.
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Amanda: "Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre"
Det är inte Amanda som syns på bilden
Jag har Asperger Syndrom.
Det är som Autism fast utan omfattande utvecklingstörning. Jag fick inte min diagnos fören jag var 16 år.
Innan jag fick den diganosen hade jag, utan att överdriva, ingen som helst aning vad autism var för något. För er som inte heller vet det så är det en diagnos där patienten fungerar mycket annorlunda jämfört med andra.
Man tänker annorlunda. Man har ingen koll på sociala koder. Man har ingen aning hur kroppsspråk fungerar. Man är i andras ögon en mycket otrevlig person, eftersom de sällan vet vad asperger är för något.
Jag har kraftigt autistiskt beteende. Jag känner inte att jag har något utbyte av andra människor. Jag hatar att samarbeta med klasskompisarna. Jag tycker det är obehagligt att umgås med personer och jag tillåter ingen att komma för nära mig. Ingen får krama mig.
När det gäller begåvningen har jag mindre autistiskt beteende. Jag älskar att plugga och är mycket teoretiskt lagd. Får jag jobba själv med teoretiska uppgifter fungerar det utmärkt. Dock har jag svårt att koncentrera mig. På föreläsningar är det ända jag hör "bla bla bla bla" och efter ett tag får jag lust att skrika åt läraren att hålla tyst.
Men jag hejdar mig såklart.
Innan jag fick min diagnos förstod jag inte på mig själv för fem öre. Jag fattade verkligen inte varför jag inte hade vänner och varför jag alltid lyckades bli offer för mobbning.
Jag har varit mobbad hela mitt liv. Sexuella trakaserier, vandalisering av mina saker, knuffad och upptryckt mot väggar, kraftig psykisk mobbning och till och med dödshotad.
En tjej spottade i mina skor och tog mitt papper jag skrivit och skrev bajs över hela uppgiften. Hon kollade på mig och skrek att hon fick ögoncancer.
När jag var 14 år planerade jag självmord.
Mitt dåvarande familjehem kontaktade psykiatrin omedelbart och de skrev akut ut antidepressivum.
Idag är jag 18 år och äter fortfarande massor mediciner. Tack vare att jag fått min diagnos har jag börjat hantera Asperger bättre.
Jag har kompisar i skolan och jag börjar komma över att jag blivit mobbad, även om det alltid kommer sitta kvar i hjärtat.
Läs mer om Aspergers syndrom i Tjejguiden
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Nu kan du skriva om vad du vill. Läs vad andra har bloggat om här:
Varför är jag så misslyckad, tjock, ful och värdelös? Varför är alla andra så himla mycket bättre än mig?
Jag är en tjej på 16 år som lider av ätstörningar. Jag har satt diagnosen på mig själv utan att prata med någon, tyvärr vet jag att det stämmer. Jag älskar att svälta mig själv. Känslan av att vara hungrig får mig att känna mig smalare och bättre.
Jag har gått ner x antal kilon men ändå känner jag mig tjockare än någonsin. Jag vet att jag från början var en smal tjej men sen började små komplex växa fram på mig t.ex. att jag inte klarar av att visa mina armar för jag skäms så för dem.
Jag lägger upp matscheman och det finns en hel rad livsmedel som är totalt förbjudna för mig. Jag får ångest av att se mig själv i spegeln och jag hattar att gå runt i skolan eftersom jag tror att någon ska kommentera min tjocka kropp.
Hur kunde det bli så här? Hur blev jag en person med ätstörningar?
När jag var yngre brukade min mamma säga till mig att jag aldrig var lika smal som hon var i min ålder. Ibland tog hon i mina överarmar och sade att de nästa var lika stora som hennes. Hur ska en tjej på 9 år tolka det?
Det var först när jag började gymnasiet som bägaren rann över, mina föräldrar separerade, jag har prestationsångest och klarade inte av pressen i skolan, jag måste få högsta betyg annars hatar jag mig själv.
Jag drog in på maten ännu mer och jag svimmade två gånger. trots det var det ingen som listade ut att jag svälter mig själv. Jag fick börja gå till kuratorn men hur ska hon kunna hjälpa mig när hon inte vet sanningen? Vill jag ens ha hjälp? Jag gillar ju att svälta mig själv.
Jag ljuger för mina vänner och min familj om vad och hur mycket jag äter. Jag drar mig undan från folk och vill alltid vara ensam. jag bryter ihop för minsta motgång och jag hatar mig själv och framför allt min tjocka kropp.
Jag drömmer om den dagen då jag når i min dröm vikt och kommer bli lycklig men samtidigt vet jag att jag inte kommer bli lycklig, snarare tvärtom!
Att skriva den här berättelsen om mig här är det största jag någonsin har vågat göra. Jag vill också avsluta det hela med att säga att om du har minsta lilla problem med din kroppsbild/mat/motion så berätta det för någon du litar på. Ju kortare det har gått ju enklare blir det att ta emot hjälp! Kom ihåg att du är värd det bästa!
Jag har också bestämt att mitt nyårslöfte är att berätta för kuratorn om min ätstörning :)
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.