Bloggen 530 742 skäl*
Camilla, jourtjej: "Jag var inte rädd innan, men då blev jag det"
När jag skulle hem en kväll från en fest så stannade en kill-kompis mig och sa att jag inte fick gå hem själv.
”Men det är ju inte så långt” sa jag.
”Nej, men det har hänt så många våldtäkter nu det senaste, så jag tycker inte tjejer skall gå själva sent på kvällarna. Jag hämtar din kille så får han följa dig hem.”
Det hela slutade upp med att jag sa till min kille att han hade inget att oroa sig för. ”Jag klarar mig.” Så jag gick hem själv.
(Vad är det som säger att inget skall hända min kille när han sedan själv går tillbaka till festen? Men inte problematisiseras detta. Nej nej. Kanske killar borde vara hemma för att de löper stor risk att bli slagna på krogen. Varje söndag får man läsa i kvällstidningarna om krogbråk, eller bara vanligt slagsmål. Kanske killar borde stanna hemma för att de löper risk att ge sig på en tjej som sagt nej?!?)
Jag tycker det är på tiden att man försöker ändra den bilden man har, som Media förstorar upp och skapar. Offerbilden av tjejer. För hur skall man annars kunna bli av med vardagsrädslan? Är det nyttigt att många skall behöva gå runt rädda i tanken på: ”Tänk om…” Vad är det för liv? Det är tyvärr mångas liv idag, och det har blivit så vanligt att man får kompisar till en och säga: ”Skall jag följa dig hem”. Istället för att ifrågasätta varför det är så och ändra på det (vem är det som skapar rädslorna och hur kan vi bekämpa det?) så anpassas man.
Det var första gången i mitt liv som jag kände mig lite rädd när jag gick hem. (Jag hade klarat mig i 27 år.) Bilar som körda sakta förbi – blev fantasier om att de skulle stanna till och rycka in mig i bilen.
Jag var inte rädd innan, men jag blev det, för att personer påminner mig om att jag borde vara det – eftersom jag är tjej.
Klart att man inte behöver utmana ödet med att gena genom parken, men jag vägrar leva som ett offer. Jag skall kunna gå runt naken var som helst utan att någon skall hoppa på mig.
I Cosmopolitans julinummer fick man läsa om hur man skall agera som offer och hur man skall göra för att undvika sådana här situationer. Lite absurt. Tanken var väl god. Men det blir fortfarande det här att man skall acceptera situationen som den är och anpassa sig därefter.
Camilla är jourtjej på tjejjouren Engla i Ängelholm
Johanna Thydell: "Var det inte stora och starka vi skulle vara allihopa?"
Foto: Peder Lingdén
Jag är inte rädd för hissar.
Jag är inte rädd för öppna platser. Jag är inte ens rädd för att bli sjuk. Men rädd är jag. Ofta.
Jag är rädd för dig. För att du inte ska tycka att det är roligt, det jag säger. För att du inte ska tycka det är spännande, det jag gör. För att du inte ska märka att jag gjort mig extra fin, bara för dig. För att du inte ska se mig. Se vem som helst. Se ingen som helst.
Men det är ju insidan som räknas påpekar alla och det hjälper mig faktiskt inte alls. Den är jag nämligen också rädd för. Att det ska vara för mycket trassel där. För mycket skit. Som du inte ska orka med. Som du till slut ska tröttna på och en regnig dag säga, men du, kan du inte bara vara lite enklare? Lite mer kul? Som hon där kanske?
Rys rys över hela ryggen och jag är inte klaustrofobiker, jag är inte agorafobiker, jag är inte hypokondriker, jag är: rädd för att inte få vara med. Rädd för att inte tillhöra. Rädd för att inte bli älskad. Finns det ens något tjusigt begrepp för det?
Jag är osäker. Kanske vågar ingen komma på något, kanske är man rädd för att bli avslöjad då, det är liksom ingen fin rädsla att gå och släpa på. Ingen man riktigt vill erkänna. Inget man överhuvudtaget bör hålla på med, framförallt inte i vuxen ålder, för kom igen, det är liksom 2010 nu, var det inte självkänslefyllda och självständiga och stora och starka vi skulle vara, allihopa?
Johanna Thydell
Johanna Thydell är författare och har skrivit "I taket lyser stjärnorna" (som vann Augustpriset och blev film) och "Det fattas en tärning". I höst släpper hon boken "Ursäkta att man vill bli lite älskad". Hon har också gjort en författarskola på nätet.
Emmy: "Tre saker får mig att tappa all kontroll"
Det är konstigt att någon som jag uppfattas i verkligheten som en tjej som har total kontroll över allting & är en av de starkaste individerna.
Men sanningen är att jag är som en 13 åring inombords som hoppas lite för mycket hela tiden. Jag är en av de där tjejerna som ofta får höra hur vacker jag är, hur snygg jag är & att jag har bra smak. Men jag kan lova er att de orden betyder ingenting. Det får mig inte att känna mig större eller starkare eller bättre. Orden är som skavsår för allt jag skulle vilja höra än ytliga kommentarer är att någon skulle vilja ha mig, på riktigt. Inte bara något fyllesnack & ett knull som man sen ångrar. Det som har makt över mig är viljan att bli behövd & älskad. Vilket har satt mig i många försvårade situationer.
Många av mina fyllehistorier slutar med “ja jag hade sex med honom & nej jag kommer inte träffa honom igen antagligen.” Och jag ångrar nästan varenda en av de där historierna. Tyvärr så finns det tre saker som får mig att tappa all kontroll. Alkohol, bekräftelsebehovet & hoppet (på att någon dag kanske detta kan leda till något jättefint).
Jag är inte så jävla stark, känslorna tar makt över mig & min dagbok får stryk av tonårsdramatik. Och brustna förhoppningar.
Jag sover med spöken i min säng & vill riva ut alla minnen från mitt rum.
Min kropp är sönderriven från de avbitna naglarna som i sömnen har lämnat spår.
Ögonen är svullna alldeles för ofta efter gråtattacker i sömnen.
Alla kläder som påminner som någon vill jag bränna, alla ord som står i min dagbok gör ont.
Skulle bara vilja krypa ner i sängen & gråta sönder bredvid någon som håller om mig.
Är ynklig & trött på det livet som jag lever.
Allting är ju alltid samma.
Emmy bloggar här www.dandelion.blogg.se
Myzan: "I min klass står jag bland dem med minst makt"
Foto: Myzan
Alla vill ha makt, oavsett om det är i klassen eller hemma.
Alla vill ha en chans att få bestämma, eller att synas. Dem tjejerna i klassen som har mest makt får alltid låna killarnas tröjor och dem som inte är lika populära eller inte har lika mycket makt får innte det.
Samhället fungerar så att dem med makt får stora förmåner oavsett vad det gäller. Jag har just bytt skola så i min klass står jag bland dem med minst makt. Fast jag försöker nå toppen, men det tar lite tid;)
Hejrå!
Myzan<3
Emelie: "I kampen mot honom är jag helt maktlös" - en mardrömsnovell
Jag satt ihopkurad på det kalla stengolvet.
Skyddad från regnet som knastrade mot runtan utanför. Det var mörkt i rummet, tomt och tyst. De ända möblerna var den madrass där jag sov och gjorde honom till behagad i och det bord som jag åt mina måltider vid. Väggarna var vita, golvet var förmodligen sedan innan också vitt men var täckt av smuts och damm.
Fönstret där jag så många gånger innan bankat och skrikit efter hjälp var igenbommat med plankor. Det är meningslöst och ett slöseri på mina krafter att skrika så jag hade slutat försöka.
Plötsligt åker dörren upp, Han var full. Det kände jag redan på lång väg. Han var inte snällare eller mer human när han var nykter men jag hatade hans lukt när han var full. Så mycket att den gjorde mig illamåände. Ljuset som kommit så oväntat sved i mina ögo och jag kämpade med att andas, mina händer skakade och mitt ansikte var så illa däran att jag hade svårt att se på det högra ögat. Smärtan var nästan olidlig och det ända som bedövade den var rädslan för människan jag har mitt framför mig.
Han öppnar sin mun och ett kallt, nonschalant ord slipprar kaxigt ut ur hans läppar.
- Trött? frågar han och närmar sig ännu en halvmeter.
Jag går i försvarsposition, täcker huvudet och inväntar hans följande rörelse. Ett slag kom hastigt och träffade mig rakt över tinningen. Jag kände mig plötsligt yr och fruktade hur även mina ögon började svika mig, jag blir medvetslös. Efter några sekunder är jag tillbaka. Han är nära nu. Han har sin hand i ett hårt grepp runt min arm och kramar ännu mer tills att han märker att jag vaknat till liv och får fram ett svagt skrik. Nu var det bara han och jag. Han mot mig i en kamp där jag var helt maktlös.
- Du trodde väll inte att jag skulle låta dig försvinna från mig ännu? sa han med sin munn nära nog att jag kunde känna den unkna lukten av vodka i hans andedräck.
En vidrig doft som gjorde att magen vände sig och protesterade. Ett slag, träffar mig i revbenen när en del av kräket landat på hans skorta.
- Det här är en ny, dyr skorta amelie. viskar han i mitt öra och för sin arm mot mitt bröst och greppar om det. Lutar sig framåt och kysser min mun innan han skallar mig medvetslös igen.
Emelie bloggar här www.emmisoren.blogg.se
Här kan du läsa hennes novell om att bli våldtagen.
Anonym: "Jag är kär och har ingen makt över mig själv"
Jag är färgrik på utsidan, glad och lite blyg.
Men på insidan döljer sig någonting annat, där är jag grå, olycklig och håller på att dö varje gång jag ska prata.
Men för några månader sen ändrade det sig, jag träffade honom. Han får mig till att bli glad inuti, jag mår bättre när jag pratar med honom och blir mindre deprimerad när han pratar med mig. Jag är kär. Men han bor långt borta och vi kan inte träffas så ofta, fast jag vill träffa honom och bara kyssa och krama honom! Få honom till att hålla om mig så att jag glömmer bort min vardag, glömmer bort mobbningen och att jag "cutter".
Jag är kär och har ingen makt över mig själv, vet inte vad jag vill. Min kontroll är borta, jag kan ibland glömma bort att äta för att jag har suttit och skrivit med honom. Det hela är på något sätt annorlunda sen jag träffade honom, jag är kär, något jag inte har makt över. Jag är kär i honom med han är inte kär i mig och det får mig till att känna mig maktlös, deprimerad och grå igen. Även fast att det är annorlunda är det fortfarande det samma.
"Second chances they don't ever matter, people never change."
Anonym
Anonym: "Att dag för dag bli utnyttjad, kränkt och hjärntvättad sätter sina spår i själen"
Att leva med någon som har makt över en tar både på krafterna och livslusten.
Hoppet om att en dag bli fri finns inte ens på världskartan. Jag har aldrig haft något val att kunna säga ifrån, aldrig förstått att jag förtjänat bättre. Att kunna välja och bestämma själv vad jag vill och inte vill göra har aldrig varit självklart för mig. Under min barndom har jag levt efter riktigt sjuka regler som har blivit till öppna sår, som aldrig kommer att läka.
Det är inte förrän nu, arton år senare jag har vaknat till liv och insett att man inte ska behöva leva som jag har gjort. Hur har jag orkat, hur har jag stått ut? Det är något jag aldrig kommer att få svar på.
Alkoholen har två sidor hos mig, ibörjan lättar all ångest och den får mig att tycka att allt är så lätt samtidigt som den drar ner mig längre och längre ner i det mörka hålet. För varje gång blir jag någons nya offer, ett nytt objekt och ännu mer söndersliten.
Allt det här är både sorligt och skrämmande. Att dag för dag bli utnyttjad, kränkt och hjärntvättad sätter sina spår i själen.
Respekt? Du vet nog inte ens vad den är. Du förtjänar ingen respekt alls iallafall inte från mig. Första gången du slog mig försvann den helt. För varje gång har jag hoppats att du ska sluta slå, kränka eller såra mig, men den dagen kommer aldrig att komma. Det kommer alltid att vara ett tillfredsställande behov för dig.
Jag har aldrig haft någon pappa och jag kommer aldrig att vilja ha någon pappa. Den dagen jag blir hel kommer jag aldrig att släppa dig nära.
Anonym
Katja: "När jag var tretton bestämde jag mig för att flytta utomlands"
Foto: Hampus Hagstedt
Hösten 1997 tog jag makten över mitt liv.
Jag tillbringade höstlovet med mina föräldrar och min bror hos släktingar i Småland. Mitt i tonårs- och hösttristessen, glasriket, sju sorters kakor och räkmackor till lunch, drog jag mig tillbaka i min sysslings rum för att slöbläddra i en av mina tidningar.
Lustläsningen och likgiltigheten inför de senaste höstplaggen och säsongens färger på läppstift och ögonskuggor övergick så småningom i lusläsning av en artikel som skulle förändra mitt liv. Artikeln handlade om några tjejer som under ett års tid lämnade skolvardagen hemma för att andas in luften och känna på livet i en annan del av världen. De hade inte gett sig av till USA, England, Frankrike eller liknande som i slutet av 90-talet räknades som populära länder för utbytesår. En av dem bodde i Moskva, en annan i Kina och en tredje i Stockholm.
Under de kalla vintermånaderna i ett grått Stockholm satte hon på fik med sina kompisar, drack kaffe och åt bullar. Det var då det stod klart för mig - Jag skulle flytta till Stockholm, eller i alla fall till Sverige och jag skulle göra det så fort jag bara fick, rent juridiskt, d.v.s. så fort jag fick för mina föräldrar. Jag ville fika mig genom vintern, ge mina lärare fingret och känna på vardagen utanför mitt hemlands gränser.
Det är inte lätt att övertyga föräldrar om genialiteten i ens infall av denna storlek när man är 13,5 år gammal och känner sig mer vuxen än någonsin. Det skulle ju, enligt dem, bara bli som med allt annat man en gång påbörjat men aldrig avslutat; såsom aerobics-klasserna, Teakwondo-träningen, lektioner i flöjt och dragspel, kören, fan och hans ljuva moster. Den här gången skulle jag minsann bevisa dem motsatsen, och så blev det.
Jag surfade på nätet, mailade olika skolor, pratade med lärare och rektorer både hemma och i Sverige och tog kontakt med personer som hade erfarenhet av att plugga utomlands. Mina föräldrar fanns vid min sida, hjälpte mig om så behövdes och insåg med skräckblandad förtjusning för varje månad som gick att jag kom allt närmare mitt mål.
Den första juni år 2000 flyttade jag. På hösten samma år började jag längta hem så mycket att jag började gråta på mattelektionen, 16 år gammal - sjukt pinsamt. Jag åkte hem samma kväll, stannade i några dagar, njöt av att bara umgås med familjen, bet ihop och åkte tillbaka.
Ett utbytesår på gymnasiet har nu hunnit bli tio, att hälsa på mina föräldrar har blivit att åka utomlands, att åka till Stockholm är att åka hem. Jag fikar mig fortfarande igenom vintern och parkhänger mig igenom sommaren.
Tjejer kan! Killar också, men de vet redan om det.
Katja bloggar här http://diskomat.blogspot.com
Sandorama: "Makt är att publicera detta inlägg, trots att jag vet att människor från min hemstad läser det"
Senaste tiden har det funnits en massa artiklar och inslag i olika slags media, ang. fördomar kring psykiskt sjuka.
Det har publicerats rapporter om huruvida människor skulle känna sig trygga i deras närvaro, om de skulle vilja jobba med nån som är psykiskt sjuk osv.
Det som kommit fram är skrämmande.
Större delen av svenska folket vill inte ha någonting med psykiskt sjuka att göra. Alltför många kan inte tänka sig att ha en kollega som är psykiskt sjuk. De känner sig osäkra, rädda eller illa till mods i deras närvaro.
Samtidigt visar statistik att 1-2 av 10 människor behöver vård pga psykisk ohälsa, och mellan 20 och 40% uppger att de mår psykiskt dåligt på nåt sätt (info från (Socialstyrelsen).
Om nu så många mår psykiskt dåligt, så måste det ju vara så att majoriteten antingen skäms över det eller håller det hemligt för sina kollegor av andra anledningar.
Varför?
Ja, det är väl ganska givet att man som psykiskt sjuk inte blottar sig direkt då fördomarna fullständigt haglar över oss. Och allrahelst nu när det till och med finns statistik på hur många det är som inte vill ha med oss att göra.
Psykiskt sjuk - är en stämpel för fördomsfulla människor.
Säger man att man har en psykisk sjukdom, kan man ofta möta osäkra blickar, elaka kommentarer och en hel del utanförskap. För det vet väl alla att psykiskt sjuka är helt jävla livsfarliga, som en tickande bomb som när som helst kan mörda, eller sticka en kniv i någon närsomhelst!
Och varifrån kommer då denna stämpel? Givetvis media.
Många människor som begår brott är förvisso psykiskt sjuka, det vet ju även jag. Men det är högst sällan man läser någonting annat än negativa artiklar om psykiskt sjuka. Mördare, våldtäktsmän och andra är dom människor som får vara allmänhetens ansikten på psykiskt sjuka.
Det är tragiskt.
Det har blivit fult att vara psykiskt sjuk. Är det en människa man inte begriper sig på, används ordet "psyksjuk" som skällsord.
Jag är själv en av dom som inte gärna berättar för allt och alla att jag bott på behandlingshem. Att jag i flera år gått till olika psykologer och suttit på låst avdelning eller att jag ens äter olika mediciner för att överhuvudtaget fungera som människa.
Ibland önskar jag bara att människor runtomkring en kunde förstå hur otroligt mycket man har kämpat. Hur svårt det varit och hur lång tid det krävt. Förmodligen kommer det att dröja en lång tid innan vi får synas som vi är.Och jag kommer antagligen att alltid vara stämplad som den där psykiskt sjuka, den där knäppa jäveln.
Men jag kan faktiskt ta det. Jag tänker publicera detta inlägg, fast jag vet att människor från min hemstad läser detta.
För att för mig betyder makt - att man talar om vad man känner och tycker kring orättvisor, och är villig att göra en ändring. Fast jag vet att det kanske kommer hagla fördomar över detta inlägg.
Men jag tror jag talar för alla psykiskt sjuka när jag säger:
"People Like You Are The Reason People Like Me Need Medication."
Sandorama bloggar här www.sandorama.blogg.se
Anonym: "Jag vågar inte berätta för mina kompisar om mina farliga maktkänslor"
Flyttar man efter ett helt liv av skolans mobboffer Nr. 1 så blir man glad.
Det var jag. Vi kom från ett annat land och flyttade till sverige. Det blev det bästa jag gjort hittills. Jag fick 4 kanonkompisar. Som jag har nu i 2 år.
Fast dagen innan skolavslutningen gick det fel. Det var då det började. Utan någon som helst anledning var jag otrevlig, riktig elak mot alla utan någon anledning.
Först trodde jag att hela jag hade förändrats bara från ena sekunden till den andra. Jag hade fel. Jag fick en hel ny del. Som en personlighetsklyvning är det.
Det finns inget fel med personlighetsklyvningar. Förutom när den starkaste halvan gillar att mörda fågelungar. Några fåglar, fjärilar, myrstackar, fiskar mm har redan dött under min andra halvans hand.
När jag gör det är det riktig kul. Man känner sig mäktig och det är en skön känsla att kunna bestämma över liv och död utan dålig samvete. Men när min halva som jag kallar jag är framme då blir jag rädd att mörda våra husdjur.
Jag vågar inte berätta för mina kompisar om det. Man kan ju förstå varför.
Anonym
