Ametist Azordegan:
"Åtta killar knuffade in mig på skolans toa"

Ametist Azordegan är musikjournalist och programledare på Sveriges radio. Hon var bland annat med och gjorde "Musikhjälpen" i P3 innan jul. Dessutom leder hon ett program som heter ”Kärleksattack på svensk hiphop” i SR Metropol.

Jag flyttade till Stockholm vid tretton års ålder. Jag flyttade från den idylliska byn Ockelbo och till förorten Vårby Gård. Högstadiet Vårby skolan var en smärre kulturchock. Atmosfären var hård, och det låg en spänning i luften. Det var bråk i skolan minst tre gånger i veckan, och tjejerna var oftare inblandade i slagsmål än killarna. Varje dag skedde det inbrott i skåpen och jag minns att eleverna vid några tillfällen gömde luftpistoler i skåpen.

Jag var, precis som nu, en rätt utåtriktad person. Social, orädd, uttrycksfull och med gott självförtroende. Jag pratade och skrattade högt, sa rätt ofta vad jag tyckte och tänkte och verkade rätt glad och oberörd. Jag blev snabbt populär bland killarna, och impopulär bland tjejerna. Jag var en nykomling som tog plats. Och jag hade ingen aning om att mina närmaste två år på skolan skulle bli så stormiga.

I andra terminen i sjuan började killarna kalla tjejerna för hora och smygtafsas på rumpan. De tafsade dock så ofta och på så många att ingen tog det på större allvar. Det var som om det var allmän jargong. Men det hela eskalerade.

Killarna siktade in sig på mig och en annan tjej, de tafsade oftare och på fler ställen och de började göra det i gäng. En gång gick de ihop i ett gäng på åtta killar och knuffade in mig på skolans toa och började tafsa, hela tiden skrattandes. Och det här kom att upprepas cirka en gång i veckan.

Efter ett tag började jag kämpa emot. Men, jag skrattade också ofta tillsammans med dem. I äldre dagar har jag undrat varför och kommit på att jag hade var invaggad i jargongen under längre tid och tappat verklighetskoll. Jag verkade också vara rädd för att bli ovän med killarna, ville inte bråka för att jag ville ha dem ”på min sida”… bisarrt, jag vet.

Tjejerna i skolan kunde jag ju inte räkna med. Innegänget verkade hata mig. De snodde mina skor och kläder från omklädningsrummet när jag var på gympa, bröt sig in i mitt skåp och muckade gräl dagligen under de här åren. De knuffades, kallade mig öknamn och hotade med att slå och skjuta. Det hela blev värre av att jag inte var försvarslös. Jag kallade de öknamn och knuffades tillbaka. Jag gjorde väsen av mig.

En dag omringades jag av sex tjejer. De sa att jag hade snackat skit om en av tjejernas kusin. Det här var inget jag hade gjort, det var bara en ursäkt för att mucka gräl med mig. Den här gången var jag inte lika kaxig. Jag var nämligen helt ensam och förstod att jag skulle få stryk. Plötsligt dök dock skolans killar upp och gick till mitt försvar och jag kunde gå därifrån.

Men jag fick nog. Jag anmälde tolv killar för sexuella trakasserier hos rektorn. Jag gick också till polisen och polisanmälde de fem tjejer som under åren hotat mig. Tjejerna fick polisanmälan hem och killarnas föräldrar kallades till skolan. Trakasserierna blev värre veckan därpå, men sedan försvann det helt.

Jag var fri.

Idag är jag trettio år gammal, men kan fortfarande fascineras över de mekanismer som skapade situationen i Vårby skolan. Under de senaste fyra åren har jag råkat stöta på några av killarna. Jag har undvikit dem men de har kommit fram och bett om ursäkt. Jag frågade en av dem varför han tror att de betedde sig som de gjorde. Han svarade: ”Vi tyckte att du var skitsnygg. Idag skäms jag”. Två av tjejerna har också sökt upp mig via mail de senaste åren. De har skrivit att de ångrar sig, att de gillar det jag gör idag, ser upp till mig och önskar att de hade mitt jobb. De har också bett om ursäkt. Det har varje gång känts som att dessa personer har känt sig tyngda, och haft ett starkt behov av att lätta sig.

Det är intressant hur livet kan vända.

Ametist Azordegan

Läs mer om Tonåring