Ametist Azordegan: "Åtta killar knuffade in mig på skolans toa"
Ametist Azordegan är musikjournalist och programledare på Sveriges radio. Hon var bland annat med och gjorde "Musikhjälpen" i P3 innan jul. Dessutom leder hon ett program som heter ”Kärleksattack på svensk hiphop” i SR Metropol.
Jag flyttade till Stockholm vid tretton års ålder.
Jag flyttade från den idylliska byn Ockelbo och till förorten Vårby Gård. Högstadiet Vårby skolan var en smärre kulturchock. Atmosfären var hård, och det låg en spänning i luften. Det var bråk i skolan minst tre gånger i veckan, och tjejerna var oftare inblandade i slagsmål än killarna. Varje dag skedde det inbrott i skåpen och jag minns att eleverna vid några tillfällen gömde luftpistoler i skåpen.
Jag var, precis som nu, en rätt utåtriktad person. Social, orädd, uttrycksfull och med gott självförtroende. Jag pratade och skrattade högt, sa rätt ofta vad jag tyckte och tänkte och verkade rätt glad och oberörd. Jag blev snabbt populär bland killarna, och impopulär bland tjejerna. Jag var en nykomling som tog plats. Och jag hade ingen aning om att mina närmaste två år på skolan skulle bli så stormiga.
I andra terminen i sjuan började killarna kalla tjejerna för hora och smygtafsas på rumpan. De tafsade dock så ofta och på så många att ingen tog det på större allvar. Det var som om det var allmän jargong. Men det hela eskalerade.
Killarna siktade in sig på mig och en annan tjej, de tafsade oftare och på fler ställen och de började göra det i gäng. En gång gick de ihop i ett gäng på åtta killar och knuffade in mig på skolans toa och började tafsa, hela tiden skrattandes. Och det här kom att upprepas cirka en gång i veckan.
Efter ett tag började jag kämpa emot. Men, jag skrattade också ofta tillsammans med dem. I äldre dagar har jag undrat varför och kommit på att jag hade var invaggad i jargongen under längre tid och tappat verklighetskoll. Jag verkade också vara rädd för att bli ovän med killarna, ville inte bråka för att jag ville ha dem ”på min sida”… bisarrt, jag vet.
Tjejerna i skolan kunde jag ju inte räkna med. Innegänget verkade hata mig. De snodde mina skor och kläder från omklädningsrummet när jag var på gympa, bröt sig in i mitt skåp och muckade gräl dagligen under de här åren. De knuffades, kallade mig öknamn och hotade med att slå och skjuta. Det hela blev värre av att jag inte var försvarslös. Jag kallade de öknamn och knuffades tillbaka. Jag gjorde väsen av mig.
En dag omringades jag av sex tjejer. De sa att jag hade snackat skit om en av tjejernas kusin. Det här var inget jag hade gjort, det var bara en ursäkt för att mucka gräl med mig. Den här gången var jag inte lika kaxig. Jag var nämligen helt ensam och förstod att jag skulle få stryk. Plötsligt dök dock skolans killar upp och gick till mitt försvar och jag kunde gå därifrån.
Men jag fick nog. Jag anmälde tolv killar för sexuella trakasserier hos rektorn. Jag gick också till polisen och polisanmälde de fem tjejer som under åren hotat mig. Tjejerna fick polisanmälan hem och killarnas föräldrar kallades till skolan. Trakasserierna blev värre veckan därpå, men sedan försvann det helt.
Jag var fri.
Idag är jag trettio år gammal, men kan fortfarande fascineras över de mekanismer som skapade situationen i Vårby skolan. Under de senaste fyra åren har jag råkat stöta på några av killarna. Jag har undvikit dem men de har kommit fram och bett om ursäkt. Jag frågade en av dem varför han tror att de betedde sig som de gjorde. Han svarade: ”Vi tyckte att du var skitsnygg. Idag skäms jag”. Två av tjejerna har också sökt upp mig via mail de senaste åren. De har skrivit att de ångrar sig, att de gillar det jag gör idag, ser upp till mig och önskar att de hade mitt jobb. De har också bett om ursäkt. Det har varje gång känts som att dessa personer har känt sig tyngda, och haft ett starkt behov av att lätta sig.
Det är intressant hur livet kan vända.
Läs mer om Sexuella trakasserier Tonåring
Läs vad andra har bloggat om här:
Kommentarer
Shit. Bra att du anmälde. Du är bäst!
Ola den 12/03 2010
Starkt Ametist!
Tony Ejremar den 13/03 2010
åh vad starkt. att läsa det här gav mig en väldig boost.
gillar, gillar, gillar. vi ska alla stå på oss. vilken tröst att vi kan det va!
16 år den 20/03 2010
Skitbra att du anmälde!! Bra krönika!
Sofia i London den 22/03 2010
de var skit dumma
dj_angel den 07/04 2010
Bra att du anmälde!
Fint av dem att be om ursäkt och vara uppriktiga över hur mycket de skämdes.
Gäst den 04/06 2010
jag kände igen mig typ hela historien men när jag anmälde blev allting bara värre, de började slå mig hårdare och hårdare tafsa mer och mer jag blev till och med våldtagen !! de håller på än jag är 16 orkar inge mer har någon något bra tips om hur jag kan göra?
meeee den 30/06 2010
Du är grym!
Sandriiz den 01/07 2010
Trakasserier kan vara svåra att känna igen som trakasserier, när man är mitt uppe i det. Det blir accepterad jargong att vara taskig, man kanske skrattar med för att man blir förvirrad och inte vet vad man ska göra. Det är jätteviktigt att prata med sina barn om sånt här. Pratar mkt med min dotter om att hon bestämmer gränsen, när det känns dåligt i magen har hon rätt att skrika stopp. Tänker på alla som står bredvid och ser på när sånt händer. De vågar inte ingripa, kanske för att den utsatta inte ropar på hjälp?
Strongt att du gick vidare, både anmälde och gått vidare i livet!
Victoria den 14/09 2010
e du från Iran ? :)
I så fall jag också , I min skola är det många som tafsar på också , säger att jag e "skitsnygg" o blah blah bla ..
men jag hoppas att det inte blir jättedåligt att 8 killar knuffas o sånt .. men bra av dig att du anmälde :)
Kram Aida
Aida den 20/09 2010
Till "mee": Jag hoppas att du fått hjälp nu. Du kanske inte ens kommer gå in på den här sidan efter så lång tid, men stå på dig. Du borde nog byta skola eller gymnasium. Prata med vuxna som du har förtroende för. Annars kan du prata med skolkuratorn eller med någon på ungdomsmottagningen. Jag är snart 22. Jag blev inte mobbad för att jag ansågs vara skitsnygg, utan för att jag gick upp i vikt väldigt snabbt och hade glasögon. Mitt självförtroende sjönk i botten. Jag var ett lätt offer. Jag stod oftast upp för mig själv. Låtsades som om trakasserierna inte bekom mig. Jag hamnade i slagsmål med killarna. Jag slog tillbaka. Jag konfronterade dom. De visste inte vad de skulle göra. I nian bytte jag skola och allt blev bättre. Nu slapp jag bli mobbad åtminstone, men mitt självförtroende var för lågt för att jag skulle kunna skaffa vänner i klassen. Som tur är har jag alltid haft vänner utanför skolan och de har stöttat mig. Idag har jag lyckats gå ner i vikt. Man ska inte förändra sig för andras skull, utan det gjorde jag för min skull. Mitt självförtroende höjdes. Nu är jag starkare. Man ska undvika sådana människor som stjäl ens energi. Jag trodde jag var värdelös i nio år. Jag skrev ett offentligt brev som jag lade upp på lunarstorm när jag bytte skola när jag var 15. Jag skrev hur jag upplevt åren med min fd klass och hur jag tyckte och kände om var och en av dom. De blev arga förstås...men i efterhand har några hört av sig till mig. Jag kunde inte förlåta dom då. Jag blev arg eftersom de låtsades som om de inte gjort något fel. Som om vi varit vänner. Jag hoppas kunna förlåta någon dag, men mitt självförtroende är fortfarande skadat. Tror jag måste bli bekväm med mig själv innan jag kan förlåta.
Gäst den 03/02 2011
Så jävla coolt att skriva om det här efter alla dessa år! :D Sånna här inlägg borde vara obligatorskt läsning i alla skolor någon gång i veckan via skolans dator eller en hemläxa...
Mai den 30/06 2011
Skriv ny kommentar