Serier
Alexandra: "Inte hunnit ett skit"
Alexandra fick i uppgift i skolan att rita en bild varje dag. En av alla bilder blev en serie om hur tiden försvinner ibland.
Sara: Jag var omgiven av smalisar
Det senaste året har varit händelserikt. Det har onekligen skett mycket omkring mig, men kanske ännu mer inuti.
Jag är 22 år gammal, och först nu verkar min kropp ha kommit på att jag försökt gå från barn till vuxen utan att passera tonåren, puberteten. Jag har alltid varit rädd för tonåringar. Det talas om deras känslomässiga utbrott, kalla attityd, mobbing i skolan, revolt, finnar och ändrad ämnesomsättning.
För att inte tala om alla hormoner! Jag ville gå från en oskyldig barndom direkt till en trygg vuxenroll. Det fungerar inte så va? Så sitter jag nu här, efter ett år av känslomässig och hormonell bergochdalbana, efter identitetskris och ätstörningar, efter att det har gått upp för mig att det här är något jag måste ta mig igenom, något som kommer fortsätta att pågå i min kropp vare sig jag vill det eller inte.
Jag vet att jag har haft tur. Jag lyckades fördröja den kanske jobbigaste tiden i mitt liv, och när den kom hade jag verktyg att komma igenom den helskinnad och lära mig av den. Ändå hade det kunnat gå illa.
För bara ett par månader sedan satt jag i samma soffa som nu, hungrig och ledsen, och vägrade äta mer än några skedar mat per måltid, högst tre gånger om dagen. Då ville jag försvinna, bli liten, mager och omhändertagen. Jag var på väg åt fel håll! Vad fick mig att ändra mig då? Många saker skulle jag tro.
Först och främst det faktum att jag hela tiden visste att det var fel väg att gå, jag hade med mig mycket kunskap hemifrån. Tryggheten, läran om vad man ska äta, vanan att alltid prata om mina problem. Jag visste att jag behövde göra något, bara inte vad. Jag började med att läsa, jag läste allt jag kom över om ätstörningar, kostlära och självkänsla.
Jag skrev också, dagbok och ”jag är bra bok”. Sen pratade jag med en kompis och chattade på tjejzonen. En dag lyckades jag få distans till rösten som plågade mig, ville att jag skulle svälta. Jag behövde inte skämmas, rösten var inte jag, det var en mobbare som flyttat in och hon ville mig illa.
Jag ritade henne, ritade hur det kändes, hur jag såg ut i spegeln. Efter det vågade jag prata med min familj, jag skämdes inte så mycket längre för rösten var inte jag.
Mina underbara föräldrar stöttade och förstod. Tillsammans bildgooglade vi på bilder på tjejer med min kroppstyp, muskulösa idrottare med breda axlar men smala midjor. De var kvinnliga, snygga och såg glada ut. Jag ville hellre vara som de än som de smala modellerna. Det kändes skönt att inse!
För några dagar sedan plockade jag fram det jag ritat när allt kändes som värst och bestämde mig för att försöka rita min nuvarande självbild. Det var svårt men nyttigt! Jag visade mamma bilden. Den var tjockare än verkligheten men tillsammans korrigerade vi den så att den stämde. Det kändes bra att få se midja, lår och rumpa bli slanka på pappret. Jag passade på att rita den smala ”drömbilden” också och jämförde de båda.
Den verklighetstrogna var snyggare, vilken lättnad! Bilderna har jag nu satt ihop till en serie. Den ska jag spara för att påminna mig själv om att välja mina förebilder med omsorg och att alltid, alltid be om hjälp.
Sara
Länk till Ätstörningszonen
Fanny: "Jag ritade en serie om mitt dåliga förhållande"
Mitt namn är Fanny och jag är en ung serietecknare/illustratör bosatt i Skåne.
I våras gjorde jag en serie, i eget terapeautiskt syfte, som handlar om de känslor jag hade då. Och, till viss mån fortfarande har.
Det var 10 månader sedan jag avslutade ett "dåligt" förhållande, men det påverkar mig fortfarande, och tidvis mår jag riktigt dåligt. För att kunna gå vidare, och bearbeta mina känslor, beslutade jag för att uttrycka dem på något sätt. Jag valde att göra detta genom att göra det som fungerar bäst för just mig; genom ord och teckningar.
Jag skrev av mig, och sedan ritade jag en serie. Väldigt snabbt, utan några prestationskrav, för den här serien var ju, från början, bara för mig.. Det spelade ingen roll hur den såg ut. Bara den blev av...
Men, allt eftersom jag arbetade på den kände jag mig bara starkare, och kom tillslut fram till att det måste finnas fler än jag som känner på det här sättet. Jag beslutade att dela med mig av den. Och, om jag kan hjälpa någon, någonstans, bara lite, så skulle jag bli väldigt glad!
För, ja, jag vet ju, att jag MÅR verkligen bättre av att prata med någon.. även om det är jobbigt.. Så, det kanske även du skulle pröva på? Du behöver inte säga allt. Bara du säger något. När det väl kommit ut, så är det mycket lättare. Ingen ska behöva bära på alla de där mörka hemligheterna själv.
Varma hälsningar
Fanny M Bystedt
Klicka här för att se hela serien i PDF-format
- eller klicka på bilderna för att göra dem större!
Fanny har en hemsida: www.fannymbystedt.se och bloggar här www.fannnyn.blogspot.com
Malin Biller: "Då kom jag inte in i jeansen - och världen rasade"
Malin Biller är serietecknare. På bilden är hon 17 år gammal.
Jag har slösat bort sju år av mitt liv på att tycka illa om mig själv.
Det är sorgligt men sant. Hela min tonårstid gick åt till just detta, och jag var väldigt duktig på det. Presterade så bra att jag till och med utvecklade ätstörningar i puberteten. Jag var alltså inte bara en plugghäst, som måste ha alla rätt på proven för att överhuvudtaget ha ett existensberättigande, nädå, min kropp skulle minsann också späkas och tränas, så att den passade in i världen, och i ett par snortajta jeans.
Duktig flicka!
Allt detta kom sig av att jag blivit utsatt för övergrepp som barn, och en del mobbing. Har man blivit kränkt, och fått höra ett antal gånger att man inte duger, tror man snart på det .
Det gjorde ont att känna så inför sig själv, men om jag svalt mig själv kändes smärtan inte lika mycket. Och när jag var smal passade jag in. I alla fall lite. Men så kom de där stunderna när hungern tog över och det inte gick att hejda hetsätandet. Då kom jag inte i jeansen, och världen rasade.
Eftersom jag var så rädd att verka ”konstig” vågade jag inte söka hjälp, utan bar allt inom mig. Jag visste nog inte riktigt heller vart jag skulle vända mig. Nä, det var inget kul att vara jag.
Det var då. Nu, ett antal år, och mycket terapi senare är jag en annan Malin. En som faktiskt känner att hon är bra. Som kan stå framför en helfigursspegel och titta på sin kropp, och tänka ”Inte så pjåkigt!” Och som är sådär lagom lycklig. Visst blir jag ledsen ibland, särskilt när jag tänker på tjejen jag var som tonåring. Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och prata förstånd med henne. Säga ”Du duger precis som du är! Låt ingen få dig att tro något annat! Njut av livet, snart är du en 30-årig tant, som förvisso mår bra och är trygg i sig själv, men som sörjer allt roligt hon kunde ha upplevt i tonåren!”
