Tonåring

Emma Igelström: "Jag visste att det fälldes kommentarer om mig i skolkorridorerna"

Emma Igelström har bland annat tagit fyra VM-guld, tolv EM-guld och satt världsrekord i simning. Hon har också gett ut en bok om sin kamp mot ätstörningar. Nyligen var hon med och tävlade i programmet Mästarnas mästare.

Att vara både rätt och fel, kan man det?

Jag var tjejen som hade allt. Jag var duktig i skolan, mycket vänner, vann EM-guld i simning redan i åttonde klass och var en av Karlshamns få ”kändisar”.

Trots detta mådde jag skit. Jag var kroppsfixerad, hade högra krav på mig själv och gick ständigt omkring med en oro vad folk skulle tycka och tänka om mig. Till detta ska också tilläggas att jag i levde i en liten stad där jantelagen härjade. En jantelag som både var missunnsam och ogin.

Strävan efter att vara perfekt har jag alltid drivits av. Jag har jobbat hårt för att nå dit jag vill. Det har alltid varit viktigt att vara duktig, söt, snäll, en bra dotter osv. Ja ni vet det där idealet som i längden omöjligt att uppnå. Jag var så mån av vad alla andra skulle tycka och tänka om mig att jag glömde bort mig själv och mitt mående.

Jag kunde känna de andra tjejernas iskalla blickar, jag visste det fälldes kommentarer om mig i skolkorridorerna och att ha åsikter om mig för att jag var offentlig var allas rätt.

Istället för att njuta av mina triumfer skämdes jag för att jag var framgångsrik. Jag längtade tillbaka till att vara en i mängden. Från att vara en som gillade att sticka ut ville jag helst av allt dra mig tillbaka och bli en grå liten mus.

Jag hade svårt att hitta min plats. Vem jag var, och vem jag ville vara. Istället för att jobba med mig själv och min självbild så blev det viktigare och viktigare vad alla andra tyckte och tänkte om mig.

Så tjejer, sträck på er och var stolta! När ni når era mål, ge er själva en klapp på axeln och njut!! Strunta i vad folk tycker och tänker, stå upp för vad du gör men framförallt vem du är! Alla är värda att älska sig själva!!

Mona Dahl, jourtjej: ”Min fröken tyckte att jag skulle ta ett steg bakåt - för att pojkarna skulle få synas”

Mona Dahl är jourtjej på tjejjouren i Luleå. På bilden är hon 10 år gammal.

Jag är uppvuxen i den norra delen av Sveriges avlånga land, i en ort som heter Gällivare. Min familj bodde på veckodagarna i ett område som kallades "mellanområdet". Vi bodde mitt i mellan Gällivare och Malmberget, därav namnet. 

Helgerna tillbringade vi oftast i det vi kallade "stugan", en normal stor villa som låg en bit utanför samhället.

Det som var så intressant var att på mellanområdet fanns det en stor mångfald av människor. Det var familjer från väldigt olika bakgrunder. En mix av kulturella, religiösa, samt stora åsiktsskillnader - gjorde att jag fick anpassa mig rätt så fort, för att skapa ett gott band med dem flesta på kvarteret jag bodde i.  Att jag var lillgammal som liten, kan bero på att jag hade en känsla av att allt är inte är vad det synes vara. 

I skolan såg jag lite annorlunda på saker och ting, än vad dem flesta gjorde. Våran lågstadiefröken gjorde ofta, enligt mig, underliga skillnader på oss pojkar och flickor. Där hon var på mig dagligen, med antydan att jag inte skulle vara så nyfiken, att jag skulle ta ett steg bakåt - för att det var pojkarna som skulle synas.

Jag var i många år fundersam varför hon inte tillät mig att ta plats, att stå på mig och att våga vara jag!

Har som kommit fram till att det är egentligen är hon jag ska tacka, att jag blivit till en person som har en enormt stor drivkraft att stötta och motivera andra tjejer.

Så mina tips till alla Ni tjejer är; Stå på er, stötta varandra och kämpa för att visa att ni finns och Ni duger precis som ni är.

Värme & kärlek till er

// Mona Dahl

Sara Löfgren: "Jag var arg och annorlunda"

Sara Löfgren är sångerska. Hon slog igenom i dokusåpan Fame Factory med skivan "Starkare" och har varit med i Melodifestivalen och musikprogram som Så ska det låta och Doobidoo.

På morgonen när jag vaknade tog det alltid nån minut innan mörkret kom.

Det var som om att en dröm lämnat spår av glädje men när jag hade vaknat till ordentligt insåg jag att denna dagen skulle bli lika jävlig som dom andra. Jag var inte som dom andra i den lilla gudsförgätna hålan där jag växte upp. Där skulle alla stöpas i samma form och "passa in", vad det nu betydde...

Jag var arg och annorlunda. Jag var inte intresserad av tjejernas intriger så jag höll mig till killarna. Dom var enklare, vi hade kul och körde moppe och rökte men det var inte på riktigt. Så fort någon av tjejerna var i närheten var jag inget värd hos killarna heller.

Känslan av att inte accepteras någonstans är en fruktansvärd känsla. Jag förstod att om jag bara sällade mig till leden och blev "som dom" skulle allting bli så mycket lättare men detta faktum gjorde mig bara ännu mer förbannad och ännu mer säker på att jag aldrig skulle bli "som dom"!

I högstadiet fann jag ett sätt att få ur mig all min ilska. Jag fann musiken och orden. Jag skrev och skrev och skrev och när det anordnades konserter sjöng jag för livet och tårarna brände samtidigt som jag visste att ingen av dom förstod ett jäkla ord.

Det gjorde inget, jag sjöng ändå. Jag var fri!

Jag tror nånstans att vi som har det svårt under uppväxten blir jäkligt bra människor när vi blir äldre. Ja det låter kanske löjligt men jag tror det. Jag tror att vi alltid kommer att söka efter nåt mer, nåt bättre.

Jag tror, eller jag vet, att vi som varit utstötta eller mobbade alltid kommer att ha en inre röst som säger: "Jag ska fan visa er" "Ni ska få se att ni inte kunde krossa mig"!

Man kan kalla det vad man vill men det har varit min drivkraft i allt jag har gjort så vad ni än gör, ge inte upp!

Kram/Sara den rara

Malin Burge, jourtjej: "Vi borde ge alla tonåringar en bragdmedalj"

Malin Burge är jourtjej på tjejjouren Meja i Eskilstuna. På bilden är hon 17 år gammal.

Tonår: period i livet med inslag av gråt, oro, vänskapstjafs, svåra beslut, olycklig kärlek, grubbel och återkommande perioder av självhat.

Egentligen borde vi ge alla tonåringar en bragdmedalj för att de kämpar på och inte ger upp. Och en till oss som tagit oss igenom tonåren och kommit ut på andra sidan, som hyfsat hela och schyssta människor.

Samtidigt vill jag säga att det är något man måste ta sig igenom, det finns inga genvägar även om jag själv har önskat det ganska många gånger. Jag tror inte att alla bekymmer försvinner bara för att man passerar 20-års strecket, däremot vet jag att bekymren inte känns riktigt lika hemska, inte lika livsavgörande, inte lika förfärliga.

Kanske är det det som är skillnaden mellan att vara tonåring och ha passerat det där magiska 20-års strecket. Någonstans på vägen har man trots allt lärt sig att det inte är okej att gå omkring och hata sig själv, att människor med största sannolikhet inte ogillar en om de inte har tid att prata en dag, att ens eget liv och mående är något man själv är ansvarig för och själv kan påverka!

Det är en häftig tanke, att det är jag som har den viktigaste rollen i mitt liv, att jag till viss del kan påverka hur det ser ut, att jag själv kan påverka hur jag hanterar att bli sviken, dissad, älskad och omtyckt.

Jag vill säga det – det är inte alltid lätt att vara tjej, och heller inte lätt att vara tonåring, men det säger ju alla, så vad är egentligen poängen med att säga det en gång till? Jo, för att visa att ingen längre behöver vara ensam.

Jag är stolt och glad över att få vara en del av en stark tjejjoursrörelse i Sverige. En rörelse som finns till hands, som lyssnar utan att döma, som peppar och stärker, som hjälper till att reda ut trassliga tonårshjärnor. För om det är något som tonårstjejer är bra på så är att det att döma sig själva och tycka att de inte är värda något, fråga mig – jag vet!

Så se oss som en motvikt och använd oss – det är det vi är till för! Och självklart vill vi också höra om läskiga saker du vågat göra, att det gick bra på det där viktiga provet, att det pirrar i din mage, att du älskar att spela hockey eller att du kommit på vad du ska bli när du blir stor.

Vi hörs, ta hand om dig!

Caroline Engvall: "Jag hade inget internet att fly till"

Caroline Engvall är journalist och författare till boken "14 år till salu", den sanna historien om 14-åriga småstadstjejen Tessan som började sälja sex efter en våldtäkt. Boken är en av de mest omdebatterade böckerna bland unga just nu. Caroline bloggar också om utsatta ungdomar här. På bilden är hon själv tonåring.


Jag vet inte hur mycket jag skulle ha betalt för att skruva tillbaka tiden till åttan.

Kanske femtio tusen kronor? Hundra tusen?

Och ändå hade jag det ganska bra. En handfull fina kompisar. Engagerade föräldrar. Mjuka hästmular att begrava känslorna i. Men orden. De andras ord. Små gliringar. Om att man var för duktig. För tjock. För ful.

För avsändaren betydde orden antagligen inget - men de betydde allt för mig.

Det var bara femton år sedan och då hade jag inget Internet att fly till, inget Internet att söka bekräftelse hos, kanske slicka i mig en kommentar från en man om hur snygg jag var, kunde jag kanske ta av mig tröjan?

Thank God. Vem vet var jag hade slutat?

Kanske som Tessan i min bok ”14 år till salu”? Hon var på väg till stallet när hon blev våldtagen av en äldre kille på skolan, sedan rasade allt. Hon började sälja sex för att dämpa sin ångest. Istället för att skära eller svälta sig använde hon sin kropp för att för en liten stund känna makt över killen, känna makt över att kunna förstöra sig själv ännu lite till.

Tyvärr är inte Tessan ensam. Hon finns överallt. Hon ser ut som alla vi andra. Är det din kompis som skadar sig så här? Din syster?

Skammen och skulden, ”det var ju faktiskt jag själv som tog kontakt med killen”, gör att hon håller tyst. Orkar inte möta misstänksamheten. Kanske blir hon inte trodd.

Vi andra måste öppna ögonen. Föräldrar måste våga fråga sina barn om och om igen vad de gör på Internet. Kompisar måste våga slå larm om någon ser ut att må kasst, kanske skolka. För just nu är den här sexbetingade självdestruktiviteten en epidemi vi måste vara mer vaksamma på än svininfluensan.

Tessan i ”14 år till salu” orkade söka hjälp. Hon blev trodd. Idag mår hon så bra som hon kan göra.

Det kan du också göra.

Skammen tillhör inte dig. Den finns hos personen den hör hemma hos. Det gäller bara att våga erkänna det.

Karin Nilsson: "Världen gick under ini mej"

Karin Nilsson skriver bloggen Hemlös – med egen blogg, på Situation Stockholms hemsida.

hej jo jag skulle vilja berätta om när d sket sej i mej, när ja inte längre fick va där ini mej för där blev bebott av skuld istället.

ja. tills jag var 13 så hade jag min morfar i norrland som var allt. Han var stor och stark och skarp och hade örnögon och var fiskare. Mobbade mormor och föraktade hit och dit som han behaga och gjorde slut me folk på livstid för att han inte tyckte dom dög till (tillome hans egen son rök, mammas bror) men hur d nu var så hade han en stor kärlek till barn å djur och några original på öarna eller kusten som man åkte runt å hälsade på o hjälpte.

Jag och min bror var där varenda och hela lov, jag gick helt fri från förakt, var väll lite favoriserad, mens min bror hade d kämpigare med att duga till..  a ni hör..  men han var d bästa vi hade. och min stora kärlek..

så en sommar under en hemsk semester i frankrike (ja mamma o pappa och pappa var vidrig), fick vi reda på att morfar hade fått cancer. De sa att det satt i benet till oss barn, men d var ju prostatan. Han blev ordentligt sjuk i nåt år, men sen släppte det taget och han verka frisk.

D var jul. Jag å brorsan åkte upp som vanligt, julafton. men stämningen var nog inte så varm… och brorsan reta mej som vanligt å jag blev hysterisk för d var så viktigt med julafton han fick inte förstöra det, fick ett utbrott och brukade alltid få morfars stöd å skydd, d bruka va lugnt, men den här gången blev han rasande å (d här kommer ja inte ihåg) men vi åkte i säng och skulle bli hemskickade nästa dag, med orden - NU FÅR NI ALDRIG MER KOMMA HIT.

och nästa dag blev vi körda till stationen av nån och fick åka hem till Lerum (göteborg).  Ja minns ingenting runt d här men ja vet att ingen prata med oss om det.

Sen gick d nån månad också fick vi reda på att cancern hade spritt sej, han var sjuk igen och vi skulle upp på sportlovet. men jag var hästtokig och hade blitt frågad om att ta hand om en av de äldre tjejernas häst på ridskolan och rida henne och va med på hoppkurs, d här var första gången nåt sånt hände man var över ponnyåldern precis och fick detta stora förtroende å d kändes som att säger ja nej så frågar de aldrig igen... så ja sa att jag skulle åka upp till morfar veckan efter.

Då ringde han å vela prata me mej. han lät så svag och sa att han ville ja skulle komma, att han nog inte skulle leva så länge till. men ja sa bara att ja skulle komma veckan efter.. . sen dog han liksom bort, där i luren... rösten bar inte å d lät som han grät

Men jag förstod inte, hade aldrig fått reda på nåt kring cancern. ja fattade bara inte såg bara d här stora ja skulle få göra på sportlovet så d blev så, jag blev kvar i stallet å red i snötyngda sagoskogar på ett jättevackert sto som hette Sioned å va me på hoppkurs å bodde hos en kompis och hade öroninflammation och mot slutet av veckan ringde pappa som kom hem från sjön och sa att morfar hade dött...

världen gick under ini mej. å jag hade svikit honom. ja kom aldrig dit. hästarna gick före när han låg för döden… ja vet fortfarande inte varför ja inte fattade å skulden satte sej som en skugga i hela mej, blev ful fick massa finnar.  ja som hade haft d jobbigt me att andra slogs om att vara me mej, tappade kompisar, hade bara stallet och de där. kände mej konstig och mesig. dolde med glad utåt och skötte djuren exemplariskt.  

och d blev värre å värre hemma, me pappa mest, så kom aldrig att läka nåt ingen såg och ja var inte värd det heller ju.. hade gjort nåt oförlåtligt o kunde inte lita på själv längre.

ja d var en liten och tung historia från mej!

Emma Emanuelsson, jourtjej: "Det enda felet jag kunde hitta var min egen personlighet"

Emma Emanuelsson är jourtjej på tjejjouren Hjärtrud i Enköping. På bilden är hon 15 år gammal.

Under högstadiet var jag väldigt nere utan att förstå varför.

Jag tyckte inte att jag hade rätt att vara ledsen. Allt runtomkring mig var ju bra! Fina vänner, en bra familj, hyfsade betyg… Jag letade efter en anledning och det enda felet jag kunde hitta var min egen personlighet. Jag började känna mig som världens jobbigaste människa. Sa fel saker på fel ställen, pratade för mycket, skrattade åt fel saker och var allmänt bara irriterande för min omgivning. Varje dag tänkte jag ”Hur ska jag orka leva ett helt liv med mig själv?”

Nian var ett virrvarr av skrattattacker, sömnlösa ångestnätter, filmkvällar med vänner och tappra försök att inte släppa upp klumpen i halsen medan jag var i skolan. Och så paniken över att det alltid skulle vara sådär.

Ungefär samtidigt som jag började gymnasiet hittade jag en blivande bästis i en gammal barndomsvän. Jag var van med att låtsas vara glad. Det höll någon månad innan hon genomskådade mig. Och jag henne. Ingen av oss var riktigt hela på insidan.

Hon var den som lät mig förstå att det var okej att vara nere, som jag kunde berätta för och som en dag följde med mig till en kurator. Utan några tveksamheter visade hon att jag kunde lita på henne. När jag en dag förstod att hon också litar på mig kände jag ett lugn i hela kroppen.

Det var allvar på ett skönt sätt, men mest hade vi väldigt roligt tillsammans! Mycket handlade om musik, konserter de bästa låtarna och kärleken till The Ark och de andra. Nätterna spenderade vi i mitt flickrum och dagarna på caféer. Vi diskuterade framtiden. Ofta spådde vi att allt skulle gå åt helvete, men det gjorde inte så mycket.

Vi blev ”Los Hettos”. Oslagbara och bäst i hela världen, en egen liten gemenskap! Vi stärkte varandra och förde någon sorts omedveten kamp mot alla som skulle kunna trycka ner oss. Vårt självförtroende var inte på topp, men vi gav sken av motsatsen. Det hjälpte!

Hon är fortfarande min bästa vän, den jag pratar med när jag är nere och den jag litar på. Fortfarande den jag byter musik med, åker på festivaler ihop med och den jag får skrattattacker med.

I hennes närvaro känner jag mig inte som världens jobbigaste människa. Jag behöver inte låtsas vara glad och jag behöver inte ha en anledning till att vara ledsen.  Men framför allt, med henne tänker jag aldrig: ”Hur ska jag orka leva ett helt liv med mig själv?”.

Emelie Felderman: "Jag kommer bara ihåg en massa känslor"

Emelie Felderman är debattör, krönikör på Sveriges radio och skriver bloggen En söderböna på fyra hjul.

Jag var nog rätt konstig som tonåring, eller åtminstone kände jag mig väldigt konstig.

Det sätt man ser sig själv på kan vara väldigt olikt från hur andra ser på en. Även om ni går omkring och känner er konstiga eller fula eller så är ni säkert inte det i andras ögon. Ofta är det man själv som går omkring och tänker en massa konstiga saker som inte alls stämmer med verkligheten.

Jag kände mig alltså konstig som tonåring. Faktiskt så har jag nästan inga minnen från min tonårstid, utan jag kommer bara ihåg en massa känslor. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt ful, och att jag oroade mig väldigt mycket för saker och ting.

Kommer jag någonsin att träffa en kille? Nej, var mitt svar.

Kommer jag någonsin att bli snygg? Nej.

Är det viktigt att vara snygg? Ja, otroligt viktigt.

Jag var utåtriktad, men ändå väldigt inåtvänd. Jag ville passa in, men ändå sticka ut, fast på ett sätt som inte störde någon annan. Jobbigt läge!

Jag tror att jag delar de här känslorna med många. Jag är rädd för att låta som en klyschig tant, men mina tips är:

Försök att inte jämföra er så mycket med andra. Ni är ju dem ni är och det ska ni vara glada för. Se till att utveckla era personligheter. Ta er tid och fundera på vilka ni vill vara. Alla har vi talanger, se till att utveckla dem. Om ni ska bry er om era utseenden, så gör det för er egen skull och på ett sätt som ni mår bra av. Låt inte modet  eller skönhetsidealen styra er.

Kör lite på take it or leave it-stilen, den är bra.

En del upplever sin tonårstid som underbar, jag vet, och då är det bara att njuta av den. Till er som inte gör det säger jag: håll ut, man kommer igenom det och det blir bättre.

Anna Eklund, jourtjej: "Jag fick mens i mellanstadiet"

Anna Eklund är jourtjej på tjejjouren Vulcana i Gävle. Dessutom bloggar hon här. På bilden är hon 12 år gammal.

För ögat, på utsidan kunde man inte se att jag var tidig att gå in i puberteten, platt som en pannkaka över bröstet men innanför…

Jag fick mens när jag gick i mellanstadiet, det var skitjobbigt, pinsamt, läskigt, drygt, äckligt, farligt och jag hatade det. Jag ville inte ha mens, jag ville inte ha mens så tidigt.

Jag kommer förmodligen alltid minnas när jag berättade för mamma, jag vågade inte ens titta på henne samtidigt som jag berättade. Det var kväll och jag hade lyckats tjata upp mamma på övervåningen och in i mitt rum för att säga god natt, jag hade täcket överdraget över ansiktet, sa det snabbt “ Mamma, jag tror jag har fått mens”. Mamma svarade att det kanske inte var så, men om det var så så var det bara för mig att börja använda bindor. Använda bindor????

Vi var och badade med skolan, alltså inte bara min klass utan 4an 5an och 6an var där, alla samtidigt, alla tjejer i samma omklädningsrum för att bada på samma badhus. Jag tyckte det var roligt att bada, jag hade sett framemot att få bada men jag var tvungen att kissa innan jag skulle byta om och där var det, blod i trosan, skitjobbigt, pinsamt, läskigt, drygt, äckligt, farligt och jag hatade det.

Jag fick som en hård isboll slagen i magen, vad skulle jag säga nu för att slippa bada, vad kunde jag säga för att inte resten på skolan skulle tro att det gick en haj lös i poolen. Jag gick ut till bassängerna med mina kläder på och berättade för min lärarinna att jag glömt underdelen till min bikini och inte kunde vara med och bada idag. Hon förklarade då att jag var tvungen att bada, skolan hade ju betalat pengar för att jag skulle få bada, det fanns nog någon bikini jag kunde låna från badhuset.

Isbollen i magen blev bara större och större, det var precis att jag lyckades hålla in gråten och pep fram “det går inte, jag har fått mens”. Lärarinnan sa då “ men Anna, varför sa du bara inte det från början?”

Jag sa det inte för att det var jobbigt att säga. Mens är pinsamt att prata om när man är ung, fast det är helt naturligt, alla tjejer får mens i tonåren men för mig kändes det bara äckligt och jobbigt. Mamma och jag döpte om mens till “tandborste” och på så sätt blev det lite lättare för mig att prata om det hemma. När det var slut på bindor sa jag till mamma “ vi har slut på tandborstar kan du köpa nya?”

Med mensen kommer också finnar, ett ibland svår kontrollerat humör, oro för blodfläckar på lakanen, ömma bröst och för mig även tandställning och senare glasögon. Ibland är det jobbigt att vara ung tjej, jobbigt med skolan, jobbigt med kompisar, jobbigt med skönhets ideal, jobbigt med sex, jobbigt med att vara oskuld, jobbigt att ha haft för mycket sex, jobbigt hemma, jobbigt med mens.

Men det finns olika knep att få det att kännas mindre jobbigt. Man kan försvinna in i böcker och filmer, man kan baka en kaka, man kan skriva och rita, man kan prata med kompisar eller tjejourstjejer men för mig är den bästa medicinen att lyssna på “pepp-musik” i hörlurar så högt det går, framför en spegel och leka popband. Jag gjorde det när jag var yngre och jag gör det än, står framför spegeln, dansar, mimar och leker popstjärna. Med huvudet högt, rak i ryggen och mascaran som mikrofon sjunger jag “ I could’nt care less what you think” och skakar rumpan.

Mamma och jag kallar fortfarande mens för tandborste, till mina kompisar brukar jag använda “lingonvecka”. Kalla mensen för vad du vill, men snälla, känn dig aldrig äcklig eller onormal när du har mens som jag gjorde, prata mer om det med dina vänner, gör det inte så laddat eller pinsamt så lovar jag göra detsamma! Vi kan inte gå runt och känna oss äckliga, känna skam över några matskedar blod i en vecka varje månad, det går jag inte med på!

“Have a happy period” - in my ass!

XOXO
Anna