Bloggen

Skicka ett blogginlägg om ilska!

Vad gör dig så arg att du nästan spricker? Har någon blivit riktigt arg på dig någon gång? Nu är bloggens fokus ILSKA.

Tjejjouren.se:s blogg är till för dig. Skriv hit och berätta om när du blev arg och du lät alla höra vad du tyckte, eller om när du höll det inom dig. Oavsett om det är världens orättvisor som får dig att koka eller om det är när ditt favoritprogram utgår för sport så kan du skriva hit med din berättelse.

Maila blogginlägget till webb@tjejjouren.se och bli läst av massor!

Du kan vara helt anonym om du vill det. Du kan också skriva om du har en blogg eller en hemsida som du vill att vi ska länka till.

Det spelar ingen roll om du bloggat förut eller gör det för första gången, om du vill skicka bilder, en dikt eller ett videoklipp.

Om du inte vill maila kan du skriva blogginlägget direkt i kommentatorsfältet här nedanför. Då publicerar vi det som ett blogginlägg och inte som en kommentar.

Skriv ditt inlägg direkt här!

Linda:"Jag blev alldeles kall"

Linda skriver på bloggen fitt for fight

På bloggen som jag skriver på snackar vi fittor. Hela tiden.
Och jag har en massa fitt-hemligheter. Vill ni höra? Jag kan berätta en för er.

En helt vanlig dag när jag stod i duschen så kände jag något konstigt i fittan. Det var precis efter blygdläpparna, där innan anus som jag kände något konstigt. Jag blev alldeles kall.

Jag klev ur duschen och satte mig på toalettstolen och kollade i en spegel.

Och där var de, de små prickarna. Det var som små bubblor nästan, väldigt små, men jag kände dem och jag såg dem. Jag blev superstressad och tankarna ven runt i huvudet. Så jag bokade tid hos ungdomsmottagningen och försökte att inte tänka på det så jättemycket. Det var ju ganska svårt.

Barnmorskan tittade upp och konstaterade att jag hade fått kondylom. Jag blev så himla ledsen.

Jag var ihop med en kille då som hade följt med mig dit, vi hade varit ihop ganska länge och han trodde att jag hade haft sex med någon annan under vårt förhållande. Han blev arg och misstänksam, för vi hade inte bestämt att vi fick ha sex med andra.

Kondylom kan dyka upp något år efter att en blivit smittad, men oftast märks det inte att en fått kondylom, det är inte ens alla som får könsvårtor, som det heter. Charmigt ord, könsvårta.

När jag fick veta vad de där prickar var för något så tänkte jag att jag aldrig mer skulle få ha sex igen i hela mitt liv, att jag alltid skulle ha de där jäkla vårtorna och att alla skulle tycka att jag var en äckligt smitthärd.

Så jag testade lite olika behandlingar för att bli av med vårtorna snabbare. En behöver inte, som jag gjorde, hålla på och frysa ner vårtorna och skrapa bort dem, eller pensla på svidande medel. De läker oftast bort av sig själva.

Det var inte så svårt att berätta om kondylomen för mina kompisar. Jag kände mig lite äckligt på något sätt, och jag skämdes över att jag hade slarvat med kondom och fått kondylom.

Kondom är det bästa skyddet mot kondylom, men kondylomen kan sitta på lite olika ställen kring könsorganen, och det är inte alltid som en kondom täcker in området. Det kan överföras vid omslutande* sex, men också vid smeksex och munsex, tyvärr.

När vi hade pratat om mitt nya tillskott en stund så skämdes jag  mest över att jag skämdes. Vad var det som var så himla pinsamt och hemskt? Det visade sig dessutom att en annan av mina kompisar också hade haft kondylom, och att flera hade haft klamydia.

Det kändes så himla bra att få prata med dem om det! Vi blev alla av med våra sjukor, de fick antibiotika, och jag fick vänta ut min. Och så var det med det. Jag behövde inte alls ha vårtor hela livet, och jag fick ha sex också. Den enda som tyckte att jag var äcklig var jag själv.

Jag tror att jag ändrar mig faktiskt. Jag har inte alls en massa fitthemligheter, inte för mina kompisar eller för fitt for fight i alla fall.

*En kan säga omslutande sex istället för penetrerande sex, eller samlag. Jag gillar ordet omslutande för att det låter som att fittan är mer aktiv då.

Emm:"Jag jobbar väldigt hårt med att inte berätta saker för 'fel' personer"

Emm bloggar på www.emmluqer.blogspot.com

Jag har aldrig varit en person som är full av hemligheter. Mina nära och kära vet det mesta om mig, och vet dom det inte, är det inte värt att nämna. 

Men jag känner mig väldigt ensam om det. 

Det händer fortfarande att jag får veta saker om mina kompisar långt efteråt, och funderar på varför dom inte har sagt något. Svaret kan ofta vara "men det var ju en hemlis, jag fick inte säga något till dig" eller "jag vet inte, måste ha glömt att säga det".

Personligen tror jag att folk inte litar på att jag ska hålla deras hemligheter, vilket dom gör alldeles rätt i.

Jag har aldrig någonsin varit bra på att hålla hemligheter, inte ens om mig själv. Jag har alltid varit lite väl öppen om mig själv och hur jag mår. Så jag har aldrig sett det hela med att inte berätta saker för någon annan. Om dom berättar det för mig kan jag väl berätta det för någon annan? 

Dock försöker jag bättra mig. Jag försöker hela tiden bli en bättre person och om jag kan få mina kompisar att lita på mig lite mer så är det ett framsteg. Jag jobbar just nu väldigt hårt med att inte berätta saker för "fel" personer. Och jag försöker verkligen! Men det är så fruktansvärt svårt att bli av med en vana, det tror jag att dom flesta kan känna igen sig i. 

Det jag vill säga med det här är att ingen är perfekt, alla har sina fel och brister och det bästa man kan göra av dom är att erkänna att dom finns och försöka göra något åt dom. 

Jag kan fortfarande inte hålla särskilt många hemligheter, jag måste få ventilera, men jag är på bättringsvägen, och det hoppas jag att du också är i din kamp mot omvärlden.

Blogga om hemligheter!

Den här månaden är bloggens fokus H E M L I G H E T E R.

Har du en pirrig hemlighet som det är svårt att hålla inne med eller en som skaver och som du inte berättat för någon? 

Skriv till oss och berätta något som har med hemligheter att göra!
När du råkade avslöja din kompis hemlighet eller när alla på skolan fick reda på ditt allra hemligaste.

Maila in ditt blogginlägg till webb@tjejjouren.se.

Du kan vara helt anonym om du vill det. Du kan också skriva om du har en blogg eller en hemsida som du vill att vi ska länka till.

Det spelar ingen roll om du bloggat förut eller gör det för första gången, om du vill skicka bilder, en dikt eller ett videoklipp.

Om du inte vill maila kan du skriva blogginlägget direkt i kommentatorsfältet här nedanför. Då publicerar vi det som ett blogginlägg och inte som en kommentar.

Agnes: "Vår pakt har börjat" - del 2

Fortsättning på gårdagens inlägg

På klubbmästerskapet kan alla tävla mot alla.

Publiken består mest av föräldrar och syskon. När vi inte håller på att tävla hejar vi fram våra kompisar, äter godis och skrattar ihop. Det går bra, men viktigast av allt är att vi har roligt. Emil och Jonas vinner givetvis sina matcher, men jag är ganska säker på att åtminstone en av Emils motståndare inte gör sitt bästa.

Emil och Jonas är sannolikt inte några bra förlorare. Tyvärr är dom inte heller några bra vinnare, och det tycker jag är minst lika viktigt. Dom gör liksom en grej av att visa hur överlägsna alla andra dom är, och visst är dom bra, men dom är inte så överlägsna som dom vill att det ska se ut som. Dom skrattar åt sina motståndare som dom har besegrat, dom gäspar högt under matcherna ifall nån av oss i publiken liksom skulle missa hur lätt det är för dom. Och alla deras motståndare går in för det också, för att liksom bli besegrade!

Jag vet inte om alla i publiken ser det, men jag och mina kompisar ser det, och det ser jättekonstigt ut. Dom gör inte sitt bästa, alla är mycket sämre mot Emil och Jonas än mot någon annan. Så här det alltid varit, men på nåt sätt har det börjat störa mig. Jag har börjat tänka en massa mer på såna saker typ det sista året. Typ varför saker är som dom är, varför folk beter sig på ett visst sätt och inte på ett annat, och varför jag är likadan trots att jag stör mig på det. Det är meninsglöst att prata med sina föräldrar om sånt. Jag har försökt. Min mamma bara tittar på mig och säger något i stil med att "Ja, så är det att vara i puberteten. Då börjar man tänka en massa". Som om det var nåt svar.

På lunchen går vi och tittar på matchschemat för eftermiddagen. Då ser vi det. Min sista match ska vara mot Emil, och samtidigt ska Sofia möta Jonas. Oj. Jag och Sofia tittar på varandra. Vi suckar och fräser lite över att få just dom, dom som inte ens klarar av att träna mot oss, som motståndare. Vi är fortfarande tjuriga när vi sätter oss och äter våra varmkorvar som vi får till lunch.

Vi är för få tjejer för att bara tävla mot andra tjejer, så därför måste vi möta killarna, men varför just dom? Varför kan vi inte få förlora mot några andra, några som åtminstone är lite bättre vinnare? Det pratas en massa om att man ska vara en bra förlorare, men det är minst lika viktigt att vara en bra vinnare tycker jag. Och det är som sagt varken Emil eller Jonas.

Plötsligt skiner Sofias ögon upp, som dom alltid gör när hon har fått en idé, och hon blir ivrig att svälja korvbiten hon tuggar på. Så lutar hon sig fram mot mig och halvviskar det otänkbara.
-Jag tänker försöka vinna över honom!

Jag tittar på henne, först gapande, förvånat, och sedan är det som om något tänds i mig också, en längtan, en lust, en iver. Det är som en ny insikt öppnas för mig. Man kan försöka vinna också mot dom! Jag bestämmer mig för att jag också ska försöka vinna över Emil. Genast får allas ögon en ny glans, och vi börjar ivrigt men halvtyst, som om det är något mycket viktigt vi har kommit på, att babbla med varandra.

Vi är trötta på att alltid vara dom som ger upp, som lägger av utan att försöka, som förlorar för att någon annan ska få vara bättre. Vi ingår en pakt med varandra, alla fem, om att ingen av oss någonsin mer ska gå in för att förlora en match. Givetvis kan man inte alltid vinna, men det är inte det viktiga, utan det viktiga är att vi är trötta på att lägga band på oss själva. Ska någon vinna över oss ska det vara för att dom faktiskt förtjänar det, för att dom faktiskt är bättre, och är dom inte det ska vi kunna vinna över dom istället, utan att det ska vara så konstigt eller märkligt.

Judon har plötsligt blivit mycket mer spännande. Jag hade trott ett tag att jag höll på att växa ifrån judon, men det gjorde jag inte. Jag höll på att växa ifrån att hela tiden spela efter någon annans spelregler, som sa att jag inte kunde vara så bra som jag ville.

Så är det dags. Emil tittar förstrött på mig, som om hans tankar är någon annanstans. Troligen är dom det också. Mina tankar är definitivt inte någon annanstans. Jag fixerar honom med blicken, hela min uppmärksamhet är riktad mot honom. När domaren gör tecken åt oss att börja är jag snabbast fram, och greppar tag i Emils gi, hans vita dräkt. Innan han hunnit fatta vad som hänt (och innan jag har hunnit fatta det riktigt heller, det är nog tur att jag gör det så snabbt att jag inte hinner tänka för då vet jag inte om jag hade vågat) flyger han över min höft och ner i den blå mattan med en duns.

Jag hinner se hans förvånade min innan jag dyker ner för att avsluta det hela med en fasthållning, och när Emil väl är med på noterna igen börjar han vrida sig och kämpa emot men då är det så dags. Jag har honom i min favoritfasthållning, den som ingen hittills har lyckats ta sig ur, och jag tänker göra vad jag kan för att Emil inte ska bli den första.

Publiken blev plötsligt tyst när jag tog omkull Emil, men nu börjar dom heja på honom. Eller heja och heja, jag vet inte. "Skärp dig Emil, du kan väl inte förlora mot en tjej heller! Vad sysslar du med?" Emil börjar inse att han faktiskt inte kommer loss, och jag börjar också inse det, och medan sekunderna som känns mycket längre än vad de är tickar på (jag måste hålla fast honom i 25 sekunder för att vinna) så lyfter jag huvudet och tittar bort mot grannmattan. Jag ser Jonas där, eller rättare sagt så ser jag hans ben sticka fram där han ligger med Sofia ovanpå sig och sitter fast han också. Jag ler mot Sofia. Hon ler tillbaka. Vår pakt har börjat.

Till slut är matchen över. Både jag och Sofia har vunnit med varsin fasthållning, och publiken vet inte hur dom ska reagera. Det här var verkligen inte väntat. Jag trodde att det skulle vara nästintill omöjligt att ta Emil, men han blev väl så förvånad när jag faktiskt tog kommandot själv, så han var inte alls så svår att besegra.

Jag reser mig upp och rättar till min dräkt. Publiken har börjat applådera, liksom lite avmätt, som att dom tycker det är pinsamt på nåt sätt. Jag ska i alla fall inte vara en dålig vinnare, tänker jag, utan jag går fram till Emil och räcker honom min hand för att hjälpa honom upp. Han blänger på mig med ögon som är så svarta att jag blir lite illa till mods, och så reser han sig upp själv. Hans ögon smalnar när han väser till mig att "det här ska du få för, din fitta!" och så går han av mattan utan någon avslutande hälsning, som man brukar ha.

Jag står snopet kvar och tittar efter honom. Ungefär samma reaktion får Sofia. Jonas stannar visserligen kvar på mattan, men när de är på väg från mattan tycker Sofia att han ser så ledsen och tillintetgjord ut att hon tycker synd om honom och försöker ge honom en tröstkram, fast det är inte uppskattat alls. Han blir ungefär lika arg som Emil.

Jag fick aldrig igen för att jag besegrade Emil den där gången. Och jag hoppas ärligt att ingen av hans kompisar tråkade honom för det, för det är verkligen inte det jag vill. Samtidigt blev det liksom genast en helt annan stämning på träningarna. Plötsligt började dom andra inse att vi också kunde göra vårt bästa, och när dom två bästa killarna i gruppen hade blivit besegrade av tjejer så blev det efter ett tag mindre laddat för dom andra att bli det.

Ingen skrattade längre åt dom som fick träna mot oss, och vi går inte längre in för att förlora utan för att göra vårt bästa. Ibland vinner vi, ibland förlorar vi, men den viktigaste segern var inte den jag tog över Emil på klubbmästerskapet. Den viktigaste segern var den jag vann över mig själv när jag faktiskt började tro på mig själv.

Vill du skriva ett blogginlägg? Maila webb@tjejjouren.se

Agnes: "Vår pakt har börjat" - del 1

Vi sitter ner på en lång rad på golvet när vår tränare säger åt oss att dela upp oss två och två för att träna.

Vi tittar på varandra. Förutom jag är det Maria, Fanny, Sofia och Emma. Det är alltid vi som hänger ihop, som hör ihop. Vi har känt varandra sedan dagis, vi går i samma klass i skolan (vi går i sexan när det här händer), vi spelar i samma handbollslag, vi umgås med varandra på fritiden, och så går vi på judon tillsammans.

Fem stycken är vi, och man behöver inte vara något mattesnille för att räkna ut att hur vi än gör så blir en över när vi ska dela upp oss i par. Så blir det alltid. Vi brukar försöka turas om så att vi har ett eget oskrivet schema som vi följer. Saker för tjejer, till exempel bästishjärtan och liknande, är alltid gjorda för att man ska vara två. Det beror på, om ni inte visste det, att tjejer är sådana. Tjejer tycker om att ha en bästis som de kan dela allt med och lägga sitt huvud mot och viska hemligheter. Killar däremot tycker om att vara i grupp. Visste ni också att det här inte är vi som har bestämt? Det sitter i våra gener, för det hänger samman med när männen var ute på savannen och jagade. Då var de tvungna att vara i större grupper. Kvinnorna däremot, som var hemma och passade barnen, ägnade sig åt att vara sociala (=skvallra). Visste ni det?

Visste ni också att allt det där bara är skitsnack? I alla fall enligt mig. Om ni visste det så vet ni mer än många andra, till exempel mer än vår ena tränare. Han tycker att nån av oss borde hitta en annan kompis att ta med hit, en annan tjej, så att vi kan vara tre bästispar i hans ögon. Det blir så mycket lättare att dela upp oss inför träningarna då, menar han.

Nej, nu ska jag hålla mig till ämnet. Fem stycken innebär att en blir över. Den här gången blir det jag. Dom andra tjejerna ser beklagande på mig, men dom vet ju hur det är. Vi är jämnt antal i gruppen, så det borde inte vara något problem, men tydligen är det det. Jag får träna mot någon av killarna. Jag vet inte varför det ska vara ett problem, men det är det. Det är det för att dom tycker att det är det.

Jag låter min blick vandra runt i den stora träningslokalen, dojon, och försöker fånga in killarnas blick, försöker få dom att fatta att det ju ändå måste bli någon av dom som tränar mot mig. När dom ser mina sökande ögon får dom väldigt bråttom att hitta någon annan kille att para ihop sig med, eller att i alla fall se ut som att dom har hittat någon annan kille att para ihop sig med.

Till slut blir det uppenbart att det är en som är över, så jag går fram mot honom. Han tittar sig förskräckt omkring efter någon att träna med, men det är ju bara jag över, så han får ta mig. Jag gillar inte det här. Det känns så förnedrande, att se hur alla vänder sig bort, att vara den som ingen vill vara med.

Jag vet att det inte är personligt, det är inte så i skolan, det är inte mot mig, det är för att jag är tjej, inte för att jag är Agnes. Men mitt kön är en del av mig, och jag fattar inte varför dom ska ha så svårt att träna mot en tjej.

Eller jo, på ett sätt fattar jag det. Vi har delat upp oss nu, och börjat träna på varandra. Vi turas om att kasta varandra. Varje gång han kastar mig händer liksom inget mer. Jag flyger i mattan, skuttar upp igen och så byter vi roller. Men så är det min tur. Jag går bestämt fram, och sveper undan hans fötter för honom. Han flyger i mattan med en duns, och sen hörs ett tyst fnitter från dom andra paren som tränar runtomkring.

Erik blev fälld av en tjej. Trots att det bara är träning, trots att vi bara turas om att träna det vi ska träna, så finns det där. När han fäller mig är allt som det ska vara, förväntningarna uppfylls. Men när jag fäller honom är det plötsligt annorlunda, trots att det handlar mer om teknik än styrka, trots det ständiga tjatet att alla kan träna judo och så vidare. Ja, men alla kan tydligen inte få lyckas med det dom gör.

Erik ser besvärad ut varje gång han reser sig upp. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska tycka synd om honom för att han blir så besvärad av att träna mot mig, eller om jag ska vara sur på honom för att han låter sig bli så besvärad. Trots allt vet jag ju att när jag eller nån av dom andra tjejerna tränar mot någon annan kille är han med och fnittrar åt det. Han är ju själv med om att skapa den här känslan som får dom andra killarna att tycka det är roande att se honom dunsa i marken. Samtidigt besväras han ju tydligen av den.

I slutet av träningen har vi matchträning. Då är det mer tävling. Det är rätt tråkigt, tycker jag, men samtidigt tycker jag det är tråkigt att det är så tråkigt. Det hade kunnat vara roligt. Man börjar på en signal, sen förlorar man, och det vet man redan från början. Man ser nämligen till att förlora. Alla vi tjejer gör det. Inte när vi tävlar mot varandra, då går man in för att vinna, men jag har aldrig haft en tanke på att försöka när man har matchträning mot en kille. Jag vet inte vad som skulle hända om man försökte vinna på allvar mot dom. Jag har inte ens tänkt tanken. Dom tycker ju det är så jobbigt att bara träna tekniker, så matchträning...usch.

Fast dom tycker inte det är så jobbigt mot oss, har jag förstått. I matchträningen vet dom ju att dom kommer att vinna. Dom tycker mest det är tråkigt att behöva tävla mot oss, för det ger ju ingen utmaning, säger dom. Nej, det har dom rätt i. Vi ger dom ingen utmaning. Det går liksom automatiskt, det är mycket lättare att helt enkelt ge sig, låta dom leka med en, låtsas att man tar det på allvar. Jag vet inte om dom fattar att vi inte gör vårt bästa, och jag vet inte om dom bryr sig.

Erik tycks i alla fall vara nöjd med att han lyckas vinna över mig i matchträningen. Hans ego blir nöjt, han kan gå hem ikväll också, försäkrad om att han egentligen inte var sämre än någon tjej, och att det där obehagliga som hände under träningen, när jag fällde honom, bara var en del i ett spel. Varken han eller jag inser då att vi båda är en del i ett mycket större spel, ett spel med hemliga regler, ett spel med regler som säger att killar alltid måste få vara bättre än tjejer. För det är så.

De där grupperna av män som jagade på savannen, om ni minns, dom måste ju vara starka. Det fattar ju alla. Annars skulle det inte bli någon mat åt kvinnorna och barnen. Så det är ju egentligen inte så konstigt att dom alltid vinner mot oss när det är matchträning eller matcher. Det är för att dom har jagat på savannen medan vi har suttit och tagit hand om barn och typ käkat rötter eller nåt. Och man kan ju inte gå emot naturen, det vore ju...onaturligt.

Två av killarna är till och med jobbigare än Erik. Det är Emil och Jonas. Dom är bäst i gruppen, eller det säger alla i alla fall. Jag tror inte ens att dom andra killarna vågar vinna mot Emil eller Jonas om dom hade matchträning mot dom, så dominanta är dom. Det är dom som bestämmer allt när vi till exempel har läger och leker lekar eller liknande.

Jonas pappa är med och tränar. Jag vet inte om Jonas och Emil verkligen är bäst så mycket bättre än nån annan, det är det sjukaste. Jag vet inte vem som har bestämt det, men antagligen är det dom själva. Fast det är inte helt sant, för vi andra är med på det också, genom att hela tiden bekräfta dom, beundra dom, se upp till deras överlägsna teknik även om den kanske inte alltid är överlägsen.

Emil och Jonas vinner alltid klubbmästerskapen, som vi har regelbundet. Det är märkligt att dom är så överlägsna där, för det borde dom inte vara. Jag säger inte att dom är dåliga, bara att jag inte förstår varför dom ALLTID vinner. Dom borde gå att besegra, en del av dom andra killarna borde kunna vinna tycker jag. Det skulle också bli mer spännande matcher och klubbturneringar om inte alltid samma personer vann. Allt det tänker jag på när jag går hem med träningsväskan över axeln den kvällen. Vi ska snart ha vårt klubbmästerskap, det blir nästa helg.

Fortsättning följer imorgon!

Skriv ett blogginlägg om en seger!

I mars ska bloggen fyllas med berättelser om SEGRAR och vi behöver din hjälp! Vad får dig att känna att du vunnit? Vilka segrar vill du berätta om? Var det när du hoppade från tian för första gången, när din blogg fick 100 läsare eller när det blev lagligt för tjejer att gifta sig med tjejer?

Ditt inlägg kan handla om stort och smått. Skriv till oss och berätta om när du valde det runda racket och varvade på brännbollen eller om en seger som du drömmer om i framtiden!

Skicka ditt blogginlägg till webb@tjejjouren.se. Du kan skicka det i ett dokument eller bara skriva direkt i mailet. Det är kul om du skickar med en bild.

Det spelar ingen roll om du bloggat förut eller gör det för första gången, om du vill skicka bilder, text eller videoklipp. Du kan också skriva inlägget här nere i kommentarsfältet. I så fall publicerar vi det inte som kommentar utan som inlägg i vår blogg.

Glöm inte att berätta vilket namn du vill skriva under med och om du har någon blogg eller hemsida som du vill länka till!

Du kan såklart också välja att vara helt anonym.

Emm: "Jag blir kär flera gånger i veckan"

Emm bloggar på www.emmluqer.blogspot.com
Det är inte hon som syns på bilden.

Jag blir kär i alla killar jag ser.

Inte sådär superförälskad, men jag får en crush på dem. Allihopa. Det brukar inte hålla så länge, oftast bara ett par dagar, ibland håller det bara tills jag går hem från krogen. Men ändå.

Jag blir kär flera gånger i veckan.

Jag vet inte varför, kanske är det för att jag så desperat vill ha någon nära, någon att mysa och prata med på ett mer intimt plan än vad jag kan göra med mina vänner. Kanske är det för att jag är en skadad medberoende människa som måste ha någon i närheten hela tiden.

Många av mina förälskelser börjar med ett möte, kankse på krogen eller genom en gemensam vän, och sen kanske vi smsar lite eller skriver på facebook. Och lika många förälskelser som tar slut i att dom har pojkvän, flickvän, att dom är helt tomma i huvudet eller helt enkelt idioter, slutar med att dom ”inte ser mig på det sättet” eller att det rinner ut i sanden.

Jag njuter av att vara kär. Om det så bara är i en kvart, en timma, ett par dagar eller en vecka. Jag njuter av att ha fjärilar i magen, av att bli lite blyg när jag ser personen, av att bli sådär som en liten fnittrig skolflicka.

Men när jag slutar vara kär, när jag blir avvisad, då kommer ångesten.

Ångesten om att inte vara bra nog, över att ingen kille vill ha mig för att jag är totalt värdelös. Att jag inte är snygg nog.

Jag söker bekräftelse hos dom jag träffar på krogen, och jag tror på hela grejen med kärlek vid första ögonkastet. Varför skulle jag inte kunna träffa min stora kärlek på krogen?

Men det händer aldrig, och fast jag vet när jag går ut att jag inte kommer att hitta en vettig karl när jag går ut på krogen, eller far ut med mina vänner, eller far till stranden, så kommer jag aldrig sluta leta.

Jag hoppas alltid att han kommer stå runt nästa hörn och ha en blick som får mig att tappa andan.

Amy: "Jag förstod inte då att jag råkade illa ut hos killen som jag förälskat mig i"

Amy bloggar på blackpagesofmydiary.blogspot.com

Jag har bara blivit kär en gång i mitt liv.

Under alla tonår var det bara en person som kunde uppta hela min varelse. Jag var tretton och han var olagligt mycket äldre än jag, men då spelade det ingen roll för mig. Och det verkade inte göra det för han heller. Det var både fint och lite skrämmande ibland. Vi har haft en sådan stormigt passionerad relation under mina tonår, med häftiga bråk, våld och uppbrott och fantastiska återföreningar med en så djup förståelse för varandra att inga ord har behövts för att vi ska veta vad den andra tänker och vill.

Vi träffades någon gång under 2002-03 och jag var totalt utsvulten på allt vad kärlek hette; ömhet, vänlighet, uppmärksamhet och uppskattning. Jag vandrade från fest till fest för att leta efter den där känslan av att vara sedd, och jag blev sedd av den här killen. Jag var dragen till honom, även om jag inte kallar det attraktion där och då.

Jag var smal, svarthårig och hårt sminkad och alldeles för lättklädd för vädret. Han var lång, välbyggd och hade brunt halvkort hår som blev lite lockigt, och de vackraste ögonen jag någonsin sett. Ögonen var klarblå i ljuset, och blev lite gulgrönbruna i lite dunklare ljus. Första gången vi kysstes så kände jag mig vuxnare än jag gjort tidigare. Han smakade alkohol då, alkohol och cigaretter. Men det tror jag att jag gjorde också.

En natt gick vi igenom hela Stockholm. Hand i hand gick vi från Hammarbyhöjden till Universitet och pratade. Ibland var vi tysta, men tystnaden talade mellan oss. Han förstod mig bättre än någon annan, och jag inbillar mig att jag fick se sidor ingen annan såg hos honom. Han berättade om sin tragiska barndom och jag lyssnade och såg hur han misslyckades med att svälja tårarna. Han klappade mig på kinden och sa att han älskade mig när jag berättade om min problematiska relation till mina föräldrar. Han frågade aldrig om saker men lyssnade om jag berättade.

Mitt liv har varit stormigt hela tiden, människor har kommit in i min närhet för att sen försvinna snabbt igen. Hela min tonårstid fanns den här mannen där och jag flydde till honom från det jag upplevde var mycket värre problem på ”hemmaplan”. Jag förstod inte då att jag råkade illa ut hos den här killen som jag förälskat mig i.

Han har alkoholproblem och blir lätt våldsam när han är arg, och jag vet nu att hans kvinnosyn är allt annat än okej. Många människor jag ser upp till och söker råd och stöd ifrån idag tycker att han skadat mig nog, och jag förstår vad de menar. Men jag älskar honom. Han har funnits där för mig varje gång jag behövt honom, han har svarat varje gång jag ringt, han har sett mig gråta och han har plåstrat om mig när jag skadat mig, och han har räddat mitt liv många gånger om. Jag älskar honom. Kanske inte på det sättet jag gjorde när jag var fjorton-femton, men han kommer alltid vara min ungdoms stora kärlek. Det kan inga slag eller hårda ord som han gett mig ta ifrån mig.

En klok människa sa till mig en gång att ungdomens kärlekar är just det – ungdomens – av en anledning. Det är inte meningen att man ska stanna hos sin ungdoms kärlek när man blir äldre. Och det är något visst med att vara tonåring och kär, allt är så mycket stormigare. Jag tror visst att äldres kärlek (eller barns för den delen) kan vara precis lika stark, men jag tror inte att den är lika stormig och instabil som just under tonåren.

Jag försöker fortfarande komma över min stora tonårsromans, jag blir tjugotvå år i år, och jag börjar acceptera att det inte kommer gå att återfinna en sund och positiv kärlek där våld och alkoholen inte är så stora problem som de var när jag och min kärlek var tillsammans. Det kanske finns en anledning till att han fanns i mitt liv när jag var fjorton och att han inte är en så stor del av mitt liv nu när jag är över tjugo år gammal. Det gör inte att jag inte får minnas hur det var att se hans vackra ansikte eller den där första gången när vi kysstes för nästan tio år sen.

Jag kommer minnas honom som min stora tonårsromans, personen som stod mig nära och som var kvar när ingen annan fanns kvar för mig. Jag vet att han inte gjorde bra eller snälla saker. Så som han behandlade mig, så gör man inte om man säger att man älskar någon. Men när vi blev kära så fanns inte de problemen mellan oss, och jag är tacksam för allt det fina jag minns.

I Tjejguiden kan du läsa texter om när relationer tar slut, misshandel, alkohol, 15-årsgränsen och mycket mer.